Ett stenkast från Axelbergs centrum ligger en charmig rest från 1900-talets början. Lugnet vilar över det sjönära området där ett tiotal mindre byggföretag, snickerier och verkstäder huserar.

SFT besöker Henriksberg tillsammans med Fredrik von Feilitzen från Samfundet S:t Erik och vi knackar på i ett av husen som ska rivas. Glaskonstnären Gunilla Kihlgren bjuder in oss och två hundar är genast framme och hälsar.

En trappa upp i den över 300 kvadratmeter stora byggnaden står Benjamin Slotterøy och blåser glas med hjälpredan Eino Mäkelä, en av landets främsta i yrket. De tillverkar en bläckfisk inför Benjamins stundande utställning och tempot är hektiskt. Som glasblåsare är det viktigt att göra saker i rätt tid.

Benjamin är från Norge men bor i Sverige sedan länge och är utbildad på Konstfack. Han hyr in sig hos Gunilla Kihlgren några gånger per år.

– Det här är ett viktigt ställe för många konstnärer, särskilt nu när glasindustrin går så dåligt. Det finns bara ett liknande ställe, i Nacka. Konstfack utbildar ett tiotal i glas och keramik varje år, någonstans måste de ju ta vägen.

Benjamin Slotterøy tycker att Henriksberg borde bevaras som det är.

– Det behövs sådana här områden i en levande stadsdel, det är synd att allt ska bli bostäder. Den här typen av verksamhet ger energi och liv och lockar till sig kreativa människor.

Gunilla Kihlgren har drivit glashyttan i elva år och har en lång karriär som konstnär och glasblåsare. Hon visar stolt upp vad hon kallar sitt ”signum”, de kända champagneglasen.

– Det är jättetråkigt att de ska bygga här, säger hon. Det är inte ett stort område och inte sjabbigt heller. Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen, säger hon uppgivet.