Det var en höstnatt, klockan var ganska mycket och vagnen fylld med folk av mestadels manligt kön. En kvinna sökte kontakt, kände sig orolig på grund av tidigare erfarenheter av nattliga promenader. Jag hjälpte henne hem till hennes port.

En annan gång var det vår, nätterna hade blivit ljusare. Ändå valde jag uppgången som ligger längre bort från min lägenhet på grund av en grupp män vid den andra uppgången. Samma natt ringde en kompis som såg en man följa efter en kvinna. Hon undrade vad hon skulle göra.

Oftast kommer jag och mina systrar hem utan att något alls hänt, men det här är inga ovanliga händelser.

För inte så länge sedan, på ett tåg på gröna linjen. Det var sommarnatt och en man ville prata med mig. Han nöjde sig inte med ett nej. Jävla hora, sa han när jag inte ville ge honom uppmärksamhet. Jävla hora, sa han och slog i väggen bakom mig. Jävla hora, sa han och sparkade i samma vägg. 

Ibland har jag åkt taxi hem på natten, det har alltid varit manliga chafförer. Jag sms:ar varje gång från baksätet så att någon vet att jag åker taxi, sen igen för att berätta att jag kommit hem. Oftast brukar jag prata lite med nattens chaufför för att få en känsla av om det är en okej person som ska ta mig hem.

Ibland är det riktigt trevliga samtal, många har inte åkt förrän de har sett att jag kommit in i porten. Men förra veckan fick jag en taxichaufför som valde att prata om hur han fått stånd av kunder. En taxibil har aldrig rullat långsammare, men min hjärna jobbade vant ut planer för att ta mig ur situationen. I skogen någonstans i Söderort pumpade hjärtat allt fortare medan han tog sig friheten att berätta hur jobbigt det var att få stånd på sin arbetsplats. I bilen som skulle vara min trygga tur hem.

Jag har aldrig känt mig säker i vare sig kollektivtrafiken eller i taxibilarna och om bägaren nästan var full med mod före sommaren så är den inte ens halvfull nu. Nu åker jag hem sent på nätterna bara för att inte patriarkatet ska vinna. För att inte ännu en rädd kvinna ska stanna hemma.

För det är så vi måste göra, vi måste vara envisa och utsätta oss för fara. Vi måste berätta historierna om och om igen. För att få fler att förstå och vilja ändra på hur vi har det.

För med facit i hand har kvinnorna före oss gjort så att vi får rösta, jobba och göra abort. Så om vi i dag kämpar för att kunna åka hem säkert på natten ska våra döttrar kunna göra det i framtiden. Några av dem kommer säkert undra hur det var när kvinnor var rädda för att åka hem efter en rolig kväll. Andra kommer att skratta och knappt tro att det är sant.

Många kommer säkert att kämpa för någon annan rättighet kvinnor ska ha. För kampen kommer att ta ett tag, men vi kommer aldrig att ge oss.