Superstjärnan Sally Mann, allmänt ansedd som en av vår tids mest betydelsefulla fotografer, skapade moralpanik bland USA:s kristna höger med debutprojektet Immediate Family (1992) som avbildar de egna barnen, ofta nakna och ibland i utmanande poser. Nu gör hon ett efterlängtat återbesök i Sverige med en utställning på Galleri 3 i Kulturhuset.
Utställningen består av tre delar, utvalda verk ur tre projekt på olika teman. Efter Immediate Family gjorde Sally Mann ett dramatiskt motivbyte. Nästföljande projektet Deep South (1997) visar landskapsmiljöer från den mytomspunna amerikanska Södern – suggestiva, måleriska bilder inspirerade av litterära landskap. Teknikfascinerade Sally Mann använder gamla fotolinser, träkamera, extremt långsam film och en framkallningsteknik från 1851 för att uppnå de resultat hon vill ha. Ett kan synas onödigt arbete i digitaliseringens tid.
Sally Mann förklarar det med kärleken till gamla 1800-talsfoton och en strävan efter att göra bilderna tidlösa, oberoende av datumstämpel. Utställningens tredje del visar bilder från senaste projektet What Remains (2003), där döden utforskas. Pappans bortgång fick Sally Mann att grubbla över förgänglighet – i projektet ingår bilder av förmultnande kroppar samt närgångna porträtt av de nu vuxna barnen som dödsmasker eller obduktionsporträtt.

Född 1951 ser Sally Mann i sina cowboyboots, jeans och utslagna hår inte ut att vara en dag över 42. Hon hävdar att hon i sin naivitet blev förvånad över reaktionerna på debutprojektet, som hon själv anser präglades av oskuldsfullhet.
Följden av debatten kring Immediate Family var, förutom att den hjälpte fram ett genomslag utan jämförelse för en debutant, att Sally Mann började ägna sig åt mindre kontroversiella, mer safe motiv. Något som naturligtvis kan ifrågasättas – farbror Döden har som bekant en tendens att skapa obehag och reaktion, så även i all sin skönhet på ett galleri.

Sally Manns motivval fascinerar. Skönheten i bilderna är svidande. Exempelvis At Warm Springs eller Shiva At Whistle Creek är så vackra att man faktiskt kan förnimma en rent fysisk smärta i magtrakten – hur klyschigt det än må låta. Visst, en del bilder är provokativa. När femåriga Jessie avbildas med bara barnbröst och uppsminkat ansikte, koketterande med en cigarett i handen, väcks ofrånkomligt frågan vad som stadfäster barnpornografiskt material och vad som skiljer det från en mors kärleksfulla porträtt.
The Three Graces, den bild som vållat mest debatt i USA och som nu för första gången hänger på en museivägg, visar Sally Mann och de två döttrarna kissande – förbjudet att avbilda enligt amerikansk lag men knappast chockerande för någon i Sverige.
Dock, konst har alltid haft som ändamål att beröra, om inte alltid att provocera så åtminstone att kittla. I ett klimat där det blir allt svårare att väcka den blaserade publikens reaktioner genom kulturyttringar, måste många människors gränser överträdas. Annars förlorar konsten sin betydelse.