Will Smith har blivit vuxen
En Hollywoodfilm om lycka och drömmen om ett bättre liv. Jo tjenare, det låter ju lovande. Men väntar du dig en tvåtimmars orgie i klämkäcka leenden och skuttande på rosa moln blir du garanterat besviken.
I Jakten på Lycka ser vi Will Smith i huvudrollen som Chris Gardner, en osedvanligt begåvad ung man från knappa förhållanden som enbart med hjälp av sitt snille och sin okuvliga övertygelse om att inget är omöjligt försöker uppnå sin dröm – att utan utbildning få anställning som börs- mäklare på Wall Street och på så vis skapa en drägligare tillvaro för sin femårige son (spelad av Will Smiths verklige son). När Chris Gardner efter mycket slit och tjat lyckas få en, förvisso helt obetald, praktikplats på ett välrenommerat företag och har chansen att bli den ende av 20 hungriga elitpraktikanter som anställs, spirar hoppet. Men när han och sonen plötsligt vräks från sin malätna lya och tvingas sova på härbärgen och offentliga toaletter faller allt. Dock, även från helvetet finns en nödutgång.
På pappret har Jakten på lycka, som är baserad på en amerikansk framgångssaga ur verkliga livet, alla förutsättningar att generera platt fall. Den till synes enkla och moraliserande storyn skulle kunna skrämma bort vilken biobesökare som helst, och tänker man sig dessutom en tokrolig mainstream-rappare i huvudrollen är fiaskot självskrivet. Men jag blir faktiskt väldigt överraskad när jag ser filmen. Visst, man kan kritisera hela konceptet – den amerikanska drömmen om the self-made man och den evigt felaktiga föreställningen om att alla har samma förutsättningar att lyckas i livet, bara man kämpar hårt nog. Men Jakten på lycka klarar sig märkligt nog från att floppa, må så vara att den är aningen förutsägbar.
Will Smith har väl inte tidigare gjort sig känd som någon karaktärsskådespelare av rang, men den här gången är han mycket övertygande. Av valpiga skämtaren från Fresh Prince in Bel Air finns inte ett spår – Will Smith har blivit en vuxen man med silverstänk i håret. Framför allt är det känsloyttringarna i minspelet som imponerar. Ångesttårarna när Chris Gardner tvingas natta sonen på tunnelbanans sunkiga herrtoalett medan kissnödiga nattresenärer rycker i dörren, värmen med vilken han målar upp en fantasivärld för pojken för att de båda ska stå ut i misären. Och när den hårt eftersträvade (presumtiva) lyckan till slut uppnås är det en mycket smärtsam sådan – Will Smiths ansikte nästan krampar av utmattad lättnad och segerviss förvåning i en av filmens slutscener.
Filmdebuterande Jaden Smith funkar bra i rollen som lille Christopher, charmig som få och avslappnad så till den grad att replikerna ibland verkar ploppa ut helt spontant – kanske beroende på att han hänger med farsan och inte med någon främmande gubbe till skådespelare.
Jakten på lycka är oväntat bra om än aningen smörig, och jag kan inte låta bli att torka bort en förvånad liten tår i filmens slut. Kanske för att filmen är gripande, kanske för att jag har blivit tant. Hur som helst verkar det som att även delar av Hollywoodfolket har insett att till och med lycka kan göra väldigt, väldigt ont.
Jakten på lycka
I rollerna: Will Smith, Thandie
Newton, Jaden Christopher
Syre Smith med flera.
Distribution: Sony