Eskalators första konsert var en succé. I alla fall så vitt jag minns den. Det var hösten 1999 och tre killar från min parallellklass hade gått ihop för en spelning på vår dåvarande gymnasieskola. Eller, egentligen var de fyra:
– Men jag kom för sent, säger Al McPope, orkesterns slagverkare. Jag missade hela konserten.
Sedan dess har en del hänt. Redan till nästa skolfest hade den ursprungliga trion utvecklats till en sextett, och dessutom hade de lagt sig till med de artistnamn som numera tycks ha blivit en del av deras identiteter.
– Det är mitt riktiga namn. Jag heter så, säger trummisen Mad Burner en aning förvånat när jag frågar om jag inte ska använda hans riktiga namn i intervjun.
När bandet i dag firar släppet av sin tredje fullängdsskiva, På dödligt allvar med Eskalator, är det en tiomannaorkester som framför materialet. Då, 1999, hade Stockholm ingen skascen att tala om. I dag är det annorlunda, och Eskalator är i högsta grad en del av den förändring som skett. Bandet är numera ett av de större, om inte det största, i sin genre och ett publikdragande namn.
Men det har varit ett slitsamt arbete. Mot svårflirtade konsertarrangörer och konflikter i medlemskollektivet. Under en period år 2002, bara ett par år efter den sista festen på gymnasieskolan i Bromma, såg det ut som om skaorkesterns saga skulle vara all. Men otaliga timmar längs ensliga vägar i en skrotig turnébuss gör någonting med människor. Skapar ett slags familjeband som ohjälpligt för de musikaliska satelliterna åter till varandra. Åtminstone om det kombineras med en aning milt tvång.
– Det krävs en Mad Burner för att hålla ihop ett sådant här projekt, säger gitarristen Zac McJazza. En demokratisk diktator.
– Jag är väl inte så demokratisk, säger Mad Burner.

Kärleken till den jamaicanska musiken är det sammanhållande kittet i Eskalator. Men deras baktakt är färgad av lokala förhållanden och livet i Stockholms västra förorter. Tunnelbanan i allmänhet och gröna linjen i synnerhet är alltjämt vanliga inslag i låtmaterialet. Texterna skrivs helt på svenska.
– Det handlar om att sätta sin egen prägel, säger Mad Burner. Vi försöker ju kopiera en gammal musikstil som inte är vår egen. Det blir mer genuint om man tillför något, och då är det texterna som är enklast.
– Det är svårare att skriva texter från hjärtat om man skriver på engelska, fyller Al McPope på. Det här speglar ens vardag. Man sitter på tunnelbanan två timmar varje dag, och gröna linjen var ju fucked up när vi skrev Tunnelbanetrubbel.

Men att tonsätta kollektivtrafikanternas erfarenheter har aldrig varit Eskalators huvudsyfte. Det har från skolfesten 1999 till releasefesten på Södra teatern i dag handlat om att leverera en bra liveshow. Att göra en karibisk musiktradition till sin egen, och göra det på ett sätt som gör det omöjligt för lyssnaren att stå stilla.
– Det är bruksmusik, säger Zac McJazza. Det ska vara rakt och det ska dansas.