– Välkomna till förvirringen, hälsar en enligt egen utsago mycket splittrad och märkbart pressad Kent Ekberg. I tre veckor har de repat för fullt på Teaterhuset i Skarpnäck och Kent Ekberg beskriver situationen i den femtio man starka folkensemblen som ett "kärleksfullt kaos".
Bara två veckor återstår till premiären och som regissör axlar han ett visst ansvar. Trots eldsjälens närmare trettioåriga erfarenhet av folkteater är det alltid samma känsla innan pjäsen sitter, och det är oftast inte förrän till genrepet. Om ens då.
– Man vet aldrig till hundra procent vad utfallet ska bli. Att regissera icke-professionella skådespelare är mycket mer improvisation, en process man växer in i tillsammans. De flesta kan inte i sin vildaste fantasi föreställa sig när de kommer hit att de ska våga göra saker som senare blir självklarheter, som att ha repliker eller sjunga till exempel, säger Kent Ekberg.

Musikalen Ringaren är ett samarbete med Stockholms stadsmission och handlar om hemlösas livsvillkor. Sex av Stadsmissionens gäster finns med i ensemblen och bidrar med kunskap och erfarenheter som enligt Kent Ekberg gör pjäsen mer autentisk. Musikalen, med nyskriven musik av Mats Nörklit och Maria Peters, bygger fritt på Viktor Hugos klassiska Notre Dame-drama om den puckelryggade outsidern Quasimodo, zigenarflickan Esmeralda och den inskränkte översteprästen Frollo, en kärlekshistoria som Kent Ekberg menar är tacksam för att problematisera just hemlöshet, såväl yttre som inre, liksom frågan om vem som bestämmer över folks rätt att ta plats i det offentliga rummet.
– Vi undersöker människans tillkortakommanden och Quasimodoeffekten – hur man sätter krokben för sig själv och målar upp ett monster, hinder som kanske inte finns egentligen. Detta leder till att man inte tar den plats i samhället man egentligen har rätt till. I grunden handlar det om de barn som inte fått tillräckligt med kärlek som små, hur de ständigt måste förklara sig själva. Och hur många har inte en egen Quasimodo instängd i garderoben?

Det är inte första gången Kent Ekberg, som han säger, ger röst åt personer som annars har svårt att höras i samhället. Asylsökande och långtidsarbetslösa har tidigare medverkat i hans teaterprojekt. Att fokus kommit att hamna på människor som står utanför samhället är ingen slump. Egen erfarenhet av livets baksidor gjorde att Kent Ekberg tidigt började använda kulturen för att ta sig ur det utanförskap han upplevde.
– För udda personer kan konsten vara ett frirum. Här får man vara lite annorlunda. Det är helt okej, kanske till och med en tillgång. Då kan man känna att man är provisoriskt hemma, säger Kent Ekberg.
I våras blev Södra Fot av med sitt kulturbidrag från Skarpnäcks stadsdelsnämnd efter att ha arrangerat evenemanget Allsång mot alliansen. Det kontroversiella beslutet ledde till en berättigad mediedebatt om censur och åsiktsfrihet, om vilka värden som går förlorade ifall det offentliga rummet privatiseras och vad det får för konsekvenser för demokratin om vissa människor och åsikter stängs ute.
Det uteblivna bidraget märks tydligt och Ringaren är en rakt igenom ideell produktion. Kent Ekberg är bekymrad över framtiden för Södra Fot men menar att pjäsen trots ekonomiska motgångar måste upp, som ett led i en viktig diskussion om inte annat.
– Samtidigt som vi egentligen inte har råd att genomföra Ringaren, har vi inte heller råd att låta bli. Pjäsen blir en del av debatten om rätten till det offentliga rummet, en mötesplats där alla måste få vara välkomna, oavsett åsikt eller livssituation.

Och trots att det inte genererar "klirr i kassan" menar Kent Ekberg att arbetet i Södra Fot är lukrativt för alla inblandade. Att vara del av ett kollektivt skapande, att ge och ta energi och att få ta eller bli befriad från ansvar är utdelningar som kan vara mer värdefulla än pengar. För honom är kanske den starkaste drivkraften att få se utvecklingsprocessen hos varje deltagare:
– Man får en stark tilltro till människans möjlighet att genomföra det till synes omöjliga. Oavsett bakgrund är vi alla här på samma villkor och vi får inte förminska varandra. I bästa fall förstorar vi till och med varandra. Man ska gå härifrån som en rikare människa än när man kom hit. Och kan folk övervinna sina rädslor här och göra det omöjliga möjligt i ett mindre perspektiv, finns det ingen anledning att betvivla att man kan lösa världsproblem.