Att träffande beskriva något är förtjänstfullt. Likaså att agitera för någonting betydelsefullt utan att i sitt tonfall hemfalla åt det dogmatiska eller pretentiösa.
Liv Strömquist lyckas kombinera dessa båda förtjänster. Det som borde vara en besvärlig balansgång mellan det allvarliga och det humoristiska levererar hon med en slags självklar enkelhet som är svår att värja sig mot. Och det kanske krävs när man ska ta sig an så gemytliga ikoner som Picasso och Vreeswijk.

Einsteins fru är tecknad politik. Mycket handlar om återupprättelse. Om att göra upp med den historia som skrivits av män, om män. Om varför Einsteins och Marx fruar - om alls - benämns just så, istället för hänvisas till med egna namn.
Men den är också en påminnelse om att dagens historieskrivning kanske inte ser särskilt annorlunda ut. De flesta känner Dr Phil vid namn. Desto färre vet vad 'den lilla plastikopererade, anorektiska dvärgen i dräkt han ständigt har i släptåg' heter.
Ett flertal av serierna i Einsteins fru bygger på biografier eller annat källmaterial. Resultatet är initierat, ofta anekdotiskt. Och övertygande. Liv Strömquist tror så mycket på vad hon tecknar att det smittar av sig. Jag kommer fortsättningsvis ha mycket svårt att tänka på Stalin utan att associera till Elvis, och vice versa.

Bäst är dock Einsteins fru i skildringen av det samtida - av aktuella debatter, välvilligt fördummande diskurser och kändisars dysfunktionella känsloliv. Där de historiska serierna har en slagsida åt det didaktiska är dessa mer personligt engagerade, mer öppet hånande. Exempelvis vinner sångaren Sting pris i två kategorier - dels som historiens tredje mest provocerande pojkvän, dels för att i och med sången Roxanne ha åstadkommit det 'allra störigaste inlägget' i prostitutionsdebatten.
Dessa serier går i direkt dialog med könsmaktsordningen. Får den att framstå som mer än ett historiskt faktum, förankrar den i en vardag och gör den omedelbar.
Men de bidrar också till att teckna bilden av densamma i andra färger än svart. Den här världens strukturer skildras som ganska otäcka, men inte enbart. Andra gånger exponeras de som bara väldigt löjliga.
Det är ganska befriande. Och ganska subversivt.

I sina finaste ögonblick - i serier som briljanta Unga kvinnor och Dialektflickor - bevisar Liv Strömquist med all önskvärd tydlighet att hon tillhör Sveriges smala men vassa serieelit. Få är de stycken litteratur som kan fylla funktionen av både studiematerial på en ABF-cirkel och femminutersförströelse på en toalett. Det kan Einsteins fru. Den förtjänar att finna många läsare.

Einsteins fru har dessutom ytterligare en, mindre smickrande, förtjänst: den bevisar att den slitna klyschan enligt vilken en bok inte ska dömas utifrån sitt omslag även kan appliceras på seriealbum. Elin Almereds på snart nog alla sätt och vis avskräckande kollage gör inte innehållet rättvisa. Alls.