Det var den tyska socialdemokraten och senare kommunisten Clara Zetkin som tog initiativ till att kvinnor över hela världen skulle börja fira en kvinnodag tillsammans. Hon lade fram förslaget på en internationell socialistisk kvinnokonferens 1910.

De första åren firades dagen någon gång under våren, men redan efter fyra år var det just den 8 mars dagen firades, det vill säga det datum då den alltid firas i dag. Kampen gällde då främst den kvinnliga rösträtten.

1971 demonstrerade ett tiotal kvinnor från Grupp 8 på Sergels torg i Stockholm. De viktigaste frågorna då var fri abort, rätt till smärtlindring vid förlossningar och daghem till alla barn. Året därpå ordnade Grupp 8 och Svenska kvinnors vänsterförbund ett stort möte i den 8 mars i Stockholm och året därpå hade firandet spritt sig till övriga landet.

Till en början var det främst kommunistiska kvinnor som firade, men 1977 antog FN:s generalförsamling en resolution som rekommenderade ett allmänt firande av internationella kvinnodagen. Det fick till resultat att även partipolitiskt obundna kvinnogrupper deltog i firandet.

Irene Andersson gick med i Grupp 8 i Kristianstad 1976. Från början bestod gruppen av kvinnor från VPK, och studiecirklarna handlade mycket frågor som rörde kvinnans kropp. Några av medlemmarna åkte på ett kvinnoläger i Danmark samma år.

– Det var nytt, spännande och oerhört radikalt, alla dessa kvinnor som bodde i militärtält, berättade Irene Andersson för ett 20-tal åhörare på Glassfabriken där hon i torsdags höll föredrag om internationella kvinnodagen. Efter lägret fortsatte vi hålla kontakten med danska grupper, bland annat lärde de oss många sånger. Ett exempel är Vi tar natten tillbaka.

På 80-talet åkte Irene Andersson till en stor kvinnofest i Köpenhamn:

– Det var en upplevelse, 1200 kvinnor som dansade färöisk trampedans och sjöng Kvinnoballad. Alla fick texten på ett papper och vi sjöng i takt med dansen som är ett steg åt höger, två steg åt vänster.

Utdrag ur Kvinnoballad:

Kom alla kvinnor i dansen gå - vi vill inte mer bara tittas på
Vi vill nu visa oss såna som vi är - med hängande bröst och med gropiga lår
Och om vi så ut på jobben vill gå - så vill vi inte längst bak i köerna stå
Många kvinnor måste säga stopp - annars når kvinnorna aldrig högst upp
Inte på bålet vi offra er vill - vi vill bara inte längre alt se till
Sammanhåll i dansen ger styrka och mod - vi dansar så fötterna dryper av blod

En annan sång som alltid sjöngs förr den 8 mars är La lega (känd bland annat från Röda Bönor – Repris), men med modifierad text: "för vi är socialister" blev "för vi är feminister" och "frihet vill vi ha" blev "frihet vill vi ta".

Irene Andersson ser skillnad på dåtidens feminism och dagens feminism.

– Dagens feminism är mer sofistikerad och spännande, de unga feministerna av idag är mer välutbildade och använder ett annat språk än vi gjorde, berättar hon.

– Förr fanns en enorm (kropps-)glädje och ett rakare budskap, fortsätter Irene Andersson. Det var varken bättre eller sämre förr, men man fanns fysiskt med på olika ställen. Som exempel kan jag nämna en grupp kvinnor som demonstrerade utanför en porrbutik med dammsugare och budskapet "Vi suger lika bra". Nuförtiden har man frångått förklaringen att det patriarkala förtrycket är den enda orsaken till ojämställdhet i samhället. Debatten i dag är mer varierad.