Detta gäller inte minst den geniale Auguste Dupin i berättelserna Morden på Rue Morgue, Mysteriet Marie Rogêt och Det stulna brevet. Med sitt mysterielösande i 1840-talets Paris förebådar han den till namnet mer välkände, men i fråga om litterär originalitet mindre framträdande, Sherlock Holmes, ett halvsekel senare.

Även Poes skräckberättelser var revolutionerade för sin genre. Liksom i kriminalromanerna befinner sig författarens motiv i ett gränsland mellan det fantastiska och det vetenskapligt rationella.

Antydningar om öververklighet förblir ofta ingenting annat än antydningar, och tillåts därmed behålla hela sin suggestiva kraft. En novell som Den svarta katten är ett psykologiskt mästerverk, och sällan har Poes stil varit så driven och så effektiv som här. Då huvudpersonens öde slutligen avgörs lämnas läsaren att undra om det beseglats av ett olyckligt misstag eller av försynens rättmätiga ingripande. Ovissheten i Edgar Alla Poes berättelser väcker ett slags sympati för förövaren som blir offer för sin egen galenskap, och mer skrämmande än den brutala intrigen blir i slutändan insikten om vad desperation kan driva en människa att göra.

Att ge ut Poes noveller i ny språkdräkt bör betraktas som en kulturell välgärning. Erik Carlquists översättning bjuder på ett språk som är såväl okonstlat som troget originalets hårt hållna form. Samlade mellan två pärmar på detta vis ger berättelserna intryck av att på samma gång vara en romantikens epilog och en prolog till modernismen, och erbjuder en mycket intressant läsning.