Järn 3:ans handling kretsar kring relationen mellan huvudpersonerna Tae-suk (Jae Hee) och Sun-hwa (Lee Seung-yeon). Tae-suk är en ung man - om vars förflutna ingenting nämns - som bryter sig in i främlingars hus och bosätter sig där i en dag eller två medan ägarna är borta.

Han äter deras mat, sover i deras sängar och tittar på deras familjefotografier. Och för att återgälda gästfriheten utför han hushållssysslor och diverse mindre reparationer.

En dag bryter han sig in i ett hem som inte är tomt. Mannen i huset har åkt på affärsresa och kvar är den misshandlade och förtryckta hustrun Sun-hwa. Utan att ge sig till känna observerar hon främlingen när han hänger hennes tvätt och reparerar hennes badrumsvåg.

Till slut låter hon dock Tae-suk förstå att hon sett honom. Han ger sig iväg men återvänder snart - dragen av en ensamhet liknande hans egen - och får då se hur Sun-hwas hemkomne make förgriper sig på henne. Med hjälp av en järntrea, den klubba som normalt används minst i ett golfset, befriar han henne och tillsammans fortsätter de på samma sätt som Tae-suk gjort innan. Som objudna gäster i tillfälliga hem.

Den kärlekshistoria som därefter utspelar sig mellan dem är ordlös. Ingen av huvudpersonerna i filmen talar. Runt om dem kommunicerar en värld som inte är deras, medan de själva närmar sig varandra med försynta gester av ömhet och tillit.

Efter en incident i ett av husen, där den enda tjänst besökarna kunde göra ägaren var att begrava honom, skiljs dock de älskande åt. Sun-hwa förs tillbaka till sin make och Tae-suk interneras i fängelse. Från sin inlåsning tvingas han söka en väg tillbaka till den kortvariga lycka som föregick separationen från Sun-hwa. En väg som visar sig bestå i att göra sig osynlig för hela världen - sånär som på en enda person.

Att ingen av huvudkaraktärerna talar är förresten inte helt sant. I filmens absoluta slutskede har Sun-hwa faktiskt två korta repliker: 'Jag älskar dig' och 'Frukosten är serverad'. Den som tror sig bli tilltalad är dock inte den hon talar till, och dröm och verklighet vävs ihop med stor känslighet.

Att här leta efter allegoriska eller symboliska betydelser är förmodligen meningslöst. Istället ligger förklaringen i det poetiska uttryck som gör att asiatisk film är så enkel att förälska sig i. Ett uttryck som Kim Ki-duk behärskar mycket väl.