- De ser det som en fara, och det är också därför de trappar upp fientligheterna mot Kuba och Venezuela. Och det är därför de har anlagt en ny militärbas i Paraguay vid det som kallas treviksgränsen vid Bolivia och Brasilien.

Fruktar USA Kuba och socialismen, och i så fall varför?
- De är dödsskraja. Kuba visar att ett folk i tredje världen som tar kontroll över sitt eget öde kan skapa ett värdigt liv. För att Venezuela, Bolivia och andra ska kunna åstadkomma några förbättringar för sina folk så måste de göra på samma sätt, de måste ta kontroll över sina egna resurser. Venezuela sålde tidigare olja till USA för fem dollar fatet. Att ta fram oljan kostade mer än vad USA betalade för den. Nu måste USA köpa Venezuelas olja till marknadspris, och du kan ju själv föreställa dig hur mycket det har ökat deras kostnader. Bolivia har stora naturgastillgångar, men nästan alla dessa ligger i händerna på transnationella företag, många med bas i USA. Och eftersom dessa inte ens uppfyller de avtal de har skrivit med Bolivia så gör det Evo Morales skyldighet att ta över kontrollen än större. Men när han genomför den här nationaliseringen kommer naturligtvis fientligheterna från USA att öka.

Rörelser som zapatisterna och de jordlösa i Brasilien har varit betydelsefulla inspirationskällor för sociala rörelser i Europa. Varför finns det en så stark folklig förankring för progressiv politik i Latinamerika?
- För att Latinamerika har lidit av 20, nästan 30 år av nyliberal politik. Korrupta presidenter har sålt ut nästan allt som finns att sälja ut på hela kontinenten. Argentina, till exempel, producerar mycket kött, men folket har inte råd att äta det. I ett land som förut var världens tionde största producent av spannmål svälter människor nu ihjäl. Det ställer människor inför ett mycket enkelt val: antingen dör jag i svält eller i kampen för en bättre värld. Många människor har hamnat i ett läge där de inser att de måste kämpa, utan att de egentligen har någon social ideologi.

Hur kan man bäst stödja de kamper som förs i Latinamerika? Genom solidaritetsarbete eller genom att försöka förändra sitt politiska system på hemmaplan?
- Båda sakerna är nödvändiga. Om solidaritetsrörelsen här lyckas stoppa USA:s planer på att intervenera i och sabotera utvecklingen i Latinamerika så är det ett oerhört viktigt stöd. Men om folken i Europa skulle kunna ta makten så skulle det förändra förhållandet oss emellan. Från ett förhållande mellan kolonisatörer och koloniserade till ett förhållande mellan bröder och systrar.

Angående USA:s planer så tror många att de kommer att försöka intervenera på Kuba efter att Fidel Castro gått bort. Är hans ställning som landsfader så stark att ingen kommer att kunna fylla tomrummet efter honom?
- Jag tror att Fidel har hanterat den här frågan på ett intelligent sätt, och i regeringen som omger honom finns det många unga människor. Tyvärr så är det inte så lätt att bland dem finna någon av Fidels resning, för Fidel är en ganska unik person. Men de andra i regeringen är också människor som är väldigt konsekventa i sitt arbete för folket. Och som har folkets förtroende. När Fidel dör så kommer han inte att ersättas av någon annan Fidel Castro, men vi kommer att fortsätta på vår inslagna väg.

Du är läkare, precis som din far var. Hur kom det sig att du valde det yrket?
- Jag tror att faderns inflytande är en del av det. Jag har ett barndomsminne av att jag med en bomullstuss försöker ta hand om min mammas kejsarsnittssår efter det att min yngsta bror hade fötts. Det var då jag först började säga att jag ville bli läkare. Det här kanske är svårt att förstå, men jag har fått mycket kärlek och ömhet från människor på Kuba utan att jag själv har gjort något för att förtjäna det. Och jag har fostrats till att tänka att om jag får något så kan jag också gengälda det. Och jag tänkte att ett yrke som skulle göra det möjligt för mig att vara nära mitt folk var läkaryrket. Jag tog inte miste, och jag har haft stor glädje av min läkargärning. Och jag har många anekdoter därifrån.

Berätta en.
- Under den värsta ekonomiska krisen i början av nittiotalet så hade jag jour på mitt sjukhus, och jag hade en t-tröja med pappas bild på. Jag hade inte så mycket kläder på den tiden, och det var det bästa jag hade just då. Jag tog hand om en pojke som skulle få en spruta och var väldigt rädd. Mamman tog barnet i knät, och när jag skulle ge sprutan fick hon syn på min tröja. Hon tittade på den, och så tittade hon på mig, och så sa hon: 'Är du Ches dotter?' Ja, en av dem, svarade jag och gjorde mig redo att injicera. 'Jag måste få omfamna dig först', utbrast mamman och glömde helt att hon hade barnet i knät, och reste sig så det åkte i golvet.

Apropå det, jag antar att du fick se ganska många t-tröjor med din fars ansikte under din uppväxt. Har du någonsin känt att du har tvingats att växa upp i hans skugga?
- Nej. Min mamma har varit väldigt intelligent. Hon talade tidigt om för mig att jag skulle få möta saker och ta emot saker som Ches dotter. Men eftersom det inte var för min egen skull så var jag också tvungen att låta andra ta del av det. Och jag tänkte att jag står stadigt på jorden, och jag tar emot det som jag har förtjänat. Men det som jag tar emot i egenskap av min fars dotter lämnar jag vidare till andra. Jag är hans dotter helt enkelt, och det är för mig en ära. Men det som är viktigt för mig är att jag är kuban, och att jag har vuxit upp i ett samhälle som har lärt mig att älska.