ANALYS Irakkonferensen

Bland omkring 600 deltagare fördelat på 80 nationella delegationer om har tre uppmärksammats mer än andra.

USA:s utrikesminister Condoleezza Rice, medlem av det kabinett som i mars 2003 beordrade invasionen av Irak. Iraks premiärminister Nouri al-Maliki, ledare för den regering som inrättats av samma kabinett. Samt FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon, högste företrädare för den organisation som nu ska användas för att ge den irakiska nyordningen den legitimitet som ingen av de två förra lyckats upprätta.

Det tre tongivande aktörernas närvaro är kritisk för den agenda partnerskapet inrättats för att främja.

Kritiken mot ICI har inför konferensen centrerats kring en slags skuldretorik. USA, med benäget stöd av framför allt Storbritannien, betraktas som ansvarigt för den i många avseenden alarmerade situationen i Irak. Och därför som skyldiga att finansiera först det resurskrävande arbetet att uppnå och upprätthålla intern stabilitet, därefter återuppbygga landets infrastruktur och demolerade sjukvård.

ICI utmålas i detta sammanhang som ett försök att skjuta över dessa kostnader på vad som brukar benämnas ”det internationella samfundet”. Men även om deltagande länder bidrar ekonomiskt – exempelvis finansierar regeringen kostnaden för mötet, 25 miljoner kronor, med medel från främst biståndsbudgeten – var torsdagens session inte någon renodlad givarkonferens.

Den irakiska delegationens uttalade mål är att övertyga stater om att öppna ambassader i Bagdad och att arbeta för internationella kapitalinvesteringar och företagsetableringar. I klartext: försöka normalisera en situation som till följd av en folkrättsvidrig invasion och fem år av oavbrutna våldsamheter är allt annat än normal.

Något som, om delegationen och USA lyckats, inte skett i anslutning till de högtidliga tal som citeras i media utan i de bilaterala samtal som förts bakom lyckta dörrar långt bortom insyn.

Redan på förhand kunde dock konferensen betraktas som en framgång. Den Europeiska unionen splittrades av invasionen, men har inför ICI enat sig kring en marknadsliberal dagordning av politiska och ekonomiska reformer.

I svensk media har bevakningen inför konferensen kanske främst handlat om det omfattande säkerhetspådraget. Det är förvisso ett av det största i svensk polisiär historia, men fascinationen för de utländska dignitärerna har tillåtits skymma vad som i realiteten är en utrikespolitisk perspektivförskjutning.

På sin hemsida om konferensen skriver regeringen att de ”utvecklingspolitiska och humanitära utmaningarna är stora i Irak efter årtionden av diktatur och konflikter” samt att en ”demokratisk vald regering finns”. Ingenstans nämns den våldsspiral som startade med invasionen när dessa utmaningar dryftas. Eller att den demokratiskt valda regeringen består enbart av kandidater USA bedömde som lämpliga att delta i demokratiska val.

Den förra regeringen markerade offentligt sitt motstånd mot kriget och stämplade det som folkrättsvidrigt. Den nya regeringen har inte reviderat denna hållning vilken alltså fortfarande gäller för Sveriges officiella.

Hade statsminister Fredrik Reinfeldt påpekat detta i sitt inledningsanförande hade det givit eko världen över. Men det gjorde han, som väntat, inte.

Ivar Andersen