Jag skriver till dig med anledning av propositionen ”Kostnader för personlig assistans”. Jag tillhör de som måste ha personlig assistans för att klara av vardagen och är ganska orolig för de stora konsekvenser som jag upptäckt att propositionen kommer att ha för mitt liv. Jag skriver till dig med anledning av att du sitter i socialutskottet och därmed då också förmodligen har stort inflytande i frågan. Min oro rör främst att den ekonomiska buffert man måste ha om man ska klara av oförutsedda händelser såsom uppsägning, bredvidgång och sjuklöner försvinner. Om man dessutom, som jag, har regelbundna resor i arbetet och kan tänkas åka på semester – eller intensiv-rehabilitering någon gång om året – ja, då är det direkt kört!

Jag har tidigare fått svar från politiker att ”jag missuppfattat det hela” då jag påpekat att rehabilitering kommer att bli en omöjlighet i framtiden. Jag kommer då att drabbas av en extrakostnad i form av utökad assistans och traktamente till assistenter. Den så kallade lösningen är att jag vid till exempel resor ska söka extra timmar från kommunen. Det är bara en lösning ifall man ej har tillräckligt med timmar beviljade. Kostnaden som det innebär att ta med sig assistenter på en resa, det vill säga transport, logi och traktamente är det meningen att schablonen ska räcka till. Detta framgår med all önskvärd tydlighet i följande domar (fler exempel går att hitta):

Kammarrätten i Sundsvall, mål nr 2244-06:

”Det belopp per timme med vilket assistansersättning enligt LASS utgår är avsett att täcka inte bara assistenternas lön utan även övriga kostnader som är förknippade med assistansen, exempelvis en assistents boendekostnader. Eftersom ersättningen enligt LSS bör följa samma principer kan en särskild kostnadsersättning avseende ersättning för assistenters boendekostnad inte utgå med stöd av LSS.”

Kammarrätten i Göteborg, mål nr 863-07:

”Kommunen är skyldig att pröva ett tillfälligt utökat behov av assistanstimmar. M. W:s yrkande gäller emellertid kostnader för assistentens resa och uppehälle. Eftersom sådana omkostnader, på samma sätt som gäller enligt LASS, skall täckas av ersättningen för assistansen enligt LSS kan han inte få ett särskilt bidrag till kostnader för assistentens resa och uppehälle med stöd av LSS.”

Ref. nr 874: Kammarrätt 2004 angående personlig assistans:

NN var beviljad assistansersättning. Han ansökte hos sin kommun om ersättning för tillfällig utökning av assistansen under en utrikes resa med fyra timmar per dag och för reseersättning med mera till sin assistent. Kommunen medgav ersättning med schablonbeloppet för utökning av assistansen med 1,5 timmar per dag. Kommunen medgav inte ersättning för några kostnader för assistenterna. Länsrätten medgav ersättning för utökning med två timmar per dag. Länsrätten medgav också ersättning för assistentens resa och mat. Kammarrätten medgav inte ersättning för assistentens resa och mat, men ändrade inte länsrättens dom i övrigt.

Ref. nr 1768: Kammarrätt 2006 angående tillfällig utökning av personlig assistans:

Kammarrätten förklarade att NN inte kunde anses berättigad till ekonomiskt stöd enligt 9 § 2 LSS till personliga assistenters rese- och boendekostnader i samband med hennes rehabiliteringsresa till Vintersol.

Jag är rädd att ni som skall rösta i ärendet inte är tillräckligt kunniga – och att de penningstinna assistanssamordnare som i dag tänjer lagen kan kommas åt på annat sätt. På ett sätt som inte drabbar oss som är brukare av assistans.

En konkret fråga är:

Hur ska jag klara av att genomföra den för mig livsviktiga rehabilitering som sker 4 veckor per år? Att betala traktamente till mina assistenter kan det inte bli tal om. Om det dessutom, under samma sexmånadersperiod, har varit en influensasäsong med två sjukskrivna assistenter i 10 dagar – då är det en direkt omöjlig ekvation. Att sedan tänka på en eventuell semester har jag redan vid det laget lagt ner.

Att rösta igenom propositionen som den ser ut i dag vore för mig en katastrof. Både arbetsmässigt, socialt och privat. För att inte tala om den försämring i arbetslivet som skulle ske för dem som jobbar som personliga assistenter.

Vill du vara vänlig att ta upp den här frågan med dina partikamrater som ingår i de berörda utredningarna och utskotten. Hoppas att ni tar detta nödrop på allvar. Det är mångas liv som står på spel! Ring/skriv gärna om du vill diskutera frågan mer i detalj.

Jag heter Erik Ljungberg och vi hade kontakt i samband med att du och dina kollegor ändrade lagen om personlig assistans den 1 juli i år. I lagen, som du säkert redan vet, ska eventuell buffert som är nödvändig då man driver sin egna assistans, nollställas var sjätte månad. Jag och många med mig var oroliga för hur man skulle kunna sköta sin assistans utan någon ekonomisk buffert. Om man har väntade eller oväntade utgifter som exempelvis sjuklön, arbetshjälpmedel eller traktamente så är det omöjligt att betala dessa utgifter månaden/-erna efter en nollställd buffert.

Nu har jag ett praktiskt exempel som rör mig själv: Jag har blivit beviljad rehabilitering på landstingets anläggning Vintersol. Rehabiliteringen, som pågår 4 veckor, kommer att ske någonstans kring månadsskiftet januari–februari 2009. Rehabilitering är ingen semester eller något jag vill göra – det är helt enkelt ytterst nödvändigt för mig om jag skall kunna överleva under resten av året. Mina avräkningsperioder är januari–juni och juli–december. Det innebär att eventuellt ekonomiskt överskott som jag lyckats spara under hösten 2008 försvinner den 31 december.

Detta är en situation som enligt dig inte skulle kunna uppstå då jag kontaktade er i mars. Nu måste jag få din hjälp! I januari/februari kommer jag att ha följande utgifter:

Traktamente för 2 assistenter: cirka 35 000 kronor.

Resa för 4 assistenter*: cirka 15 000 kronor.

Boende för 2 assistenter: cirka 35 000 kronor.

(* = anledningen till att det är 4 assistenter är att trots en liberal tolkning av arbetstidslagen måste 2 assistenter fara hem efter halva tiden och ersättas av 2 nya.)

Detta är lågt räknat och då är mat och eventuella oväntade utgifter inte ens inräknade. Jag skulle inte bli förvånad om de faktiska kostnaderna är 25 procent högre än jag nu uppskattat.

Det var bakgrundsinformationen. Nu kommer frågan till dig: Hur ska jag kunna klara av de utgifter som uppstår vid min rehabilitering? Maila eller ring gärna snart. Det är ca 5 månader kvar – men min erfarenhet säger mig att ärenden som dessa inte prioriteras högt och därför tar lång tid att utreda.