På kollisionskurs med livsmedelsindustrin
År 2002 publicerade Marion Nestle, professor i näringslära och folkhälsostudier vid New York university, boken Food politics. Den vetenskapliga studien fick långtgående konsekvenser och skakade om USA:s mäktiga livsmedelsindustri. Marion Nestle beskriver dels sambandet mellan onyttig mat och kostrelaterade sjukdomar som fetma och typ 2-diabetes, dels hur de som producerar den onyttiga maten konsekvent försöker beskriva den som hälsosam.
Jag är en professor. Professorer är normalt inte kända någonstans utanför klassrummen, skrattar Marion Nestle. Själv är hon dock något av ett undantag, åtminstone i hemlandet USA. I den nation som har den högsta andelen överviktiga medborgare i världen har hon nått ryktbarhet genom sin kamp för att tvinga de mäktiga livsmedelsföretagen att ta ansvar för de problem deras produkter orsakar.
– Jag skrev en bok 2002, Food politics. Den gavs ut på ett akademiskt förlag men fick betydligt mer uppmärksamhet än vad akademisk litteratur normalt får. Jag gjorde vad jag trodde var en helt normal vetenskaplig studie, och till viss del har jag nu gjort karriär på att säga det uppenbara.
Det uppenbara som Marion Nestle sade var att livsmedelsindustrin har stor skuld i den överviktsepidemi som drabbat USA. Att industrins lobbygrupper arbetar konsekvent och målmedvetet bearbetar den amerikanska motsvarigheten till Livsmedelsverket för att förmå dem att ändra sina hälsorekommendationer, för att därigenom kunna framställa de egna produkterna som sunda.
– Min bok kom ut och satte övervikt i relation till marknadsföringen av mat. Jag bara beskrev hur livsmedel marknadsförs, i stort sett på samma sätt som andra före mig har beskrivit hur tobaksindustrin eller läkemedelsindustrin marknadsför sina produkter. Och parallellerna är ganska uppenbara, säger hon.
I Food politics skriver du att livsmedelsproducenter inte drar till sig samma form av uppmärksamhet som tobaks- och läkemedelsproducenter, men att de borde göra det.
– Fetma är ett sådant enormt problem i USA, och numera även i andra delar av världen. Och det är inte bara ett problem på grund av att människor oroar sig över hur de ser ut, utan främst på grund av att det ökar risken för sjukdomar. Mest allvarligt är kanske den ökade risken för typ 2-diabetes, som är en hemsk sjukdom. Och dessutom väldigt kostsam. Den kräver antingen väsentliga förändringar i livsstil, eller läkemedel. Och om du inte vill ta din medicinering eller inte tar hand om dig själv, då slutar det med blindhet, amputering eller andra former av väldigt otrevliga konsekvenser.
– Det här händer, och vi ser redan typ 2-diabetes hos väldigt unga barn. Det brukade klassificeras som en vuxensjukdom, men det är det inte längre eftersom fler och fler barn är överviktiga. Det är inte så att alla överviktiga barn utvecklar typ 2-diabetes, det är en ganska låg andel. Men om man tittar på barn med typ 2-diabetes så är 95 procent av dem överviktiga. Så det finns ett väldigt starkt samband.
Med sin bok gjorde sig Marion Nestle knappast populär bland de företag vars marknadsföringsmetoder hon granskade. De direkta påhoppen på hennes forskning har dock varit få.
– Food politics, som var väldigt kontroversiell, har aldrig blivit anklagad för bristande kvalitet i forskningen. Ingen har någonsin sagt att det där fick du om bakfoten, för jag fick det rätt. När jag skrev boken var jag oerhört försiktig med att inte påstå någonting som jag inte skulle ha täckning för.
– Sedan finns det en grupp som heter Center for consumer freedom som kritiserar mig väldigt frekvent.
Center for consumer freedom (Centrum för konsumentfrihet) är en intresseorganisation för USA:s livsmedels- och tobaksindustri samt för restaurangbranschen. På en hemsida tillhörande organisationen finns en hel profil över Marion Nestle och hennes arbete. Där beskrivs hon som notoriskt företagsfientlig, något som hon själv skakar på huvudet åt.
– Jag är emot girighet. Det är inte nödvändigtvis samma sak. I en situation där företag blir giriga kan jag vara emot dem. Det finns två saker som jag ogillar mer än annat. Det ena är när företag riktar sin marknadsföring direkt till barn. Jag anser att det är fullständigt oetiskt. De borde inte göra det och det måste upphöra. Det andra är när man i försäljningssyfte ljuger om att skräpmat är hälsosam. Jag har ingenting emot marknadsföring, jag anser att de har all rätt att marknadsföra vad de vill, så länge de inte hävdar att någonting som är ohälsosamt är nyttigt.
Marion Nestle är inte ensam på sitt forskningsområde, och under de år som har gått sedan Food politics publicerades har rapporter om livsmedelsindustrins försäljningsstrategier och ohälsosamma produkter duggat tätt från ansedda amerikanska universitet. Livsmedelsindustrin är under beskjutning, men försöker desperat försvara sin position.
Enligt Marion Nestle är anledningen till att industrin inte faller till föga och börjar producera hälsosammare produkter lika enkel som cynisk.
– Det skulle kosta mer. De skulle behöva ta mer betalt för sina produkter, och det anses vara en affärsstrategi som inte fungerar så bra. Den mat som genererar mest vinst är den mat som är billigast att producera. Från företagens synpunkt är de här ohälsosamma produkterna perfekta. Jag menar, vad kan vara billigare att tillverka än en läskedryck? Det är bara majssirap och vatten. Och en förpackning.
I sin kritik av livsmedelsföretagens kortsiktiga vinsttänkande kommer Marion Nestle gärna in på kritik av den otyglade marknadskapitalismen. Något som naturligtvis är kontroversiellt i ett USA där den fria marknaden nära nog åtnjuter statusen av en religion.
– Det underliggande problemet är att företagen enligt amerikansk lag är skyldiga att tjäna pengar åt aktieägarna. Snarare än att titta på ett företags långsiktiga utveckling måste de planera för nästa kvartalsrapport. Var 90:e dag måste de leverera nya vinster. Om de skulle sluta marknadsföra sig mot barn skulle de vara tvungna att hitta de vinsterna någon annanstans, och det är väldigt svårt för dem att göra. Men det går, om det finns en politisk vilja. Och som jag har förklarat för dem är det inte mitt jobb att lösa företagens ekonomiska problem. Det är någon annans jobb.
Ligger hela ansvaret för sjukdomar relaterade till ohälsosam mat på livsmedelsindustrin? Har inte den individuelle konsumenten något ansvar för vad den äter?
– Jo, givetvis. Men man måste ställa sig frågan vilken information konsumenterna har tillgång till när de väljer vad de ska äta, och vart de har fått den ifrån.
Marion Nestle är bara på snabbvisit i Stockholm för en föreläsning. Under sin korta tid här prioriterade hon dock att besöka en svensk livsmedelsbutik, ett Hemköp i centrala Stockholm.
– Det var en ganska ordinär stormarknad, om än ganska trevligt inredd, säger hon Det jag reagerade mest på var godiset. Det var hyllmeter efter hyllmeter av lådor med smågodis, från golv till tak. Och de var placerade precis vid kassorna, så att det inte går att komma ut ur affären utan att gå förbi dem. Det är ett typexempel på hur affärer försöker få människor att köpa onyttiga saker.
