En av arbetarna har nyligen fallit offer för denna politik, men när hans bror kommer och begär att få tillbaka hans döda kropp utbryter förvirring. Kroppen har nämligen försvunnit i hanteringen på något märkligt sätt. Samtidigt kommer en kvinna till byggplatsen direkt från Paris, en något malplacerad figur som stapplar runt i ålskinnsklänning och högklackat ute i vildmarken.

När en neger och en kvinna tränger in i detta vita, enkönade brödraskap välts allt över ända. Den dödes bror har tagit sig förbi vaktkedjan och kräver plötsligt att bli behandlad som en riktig människa. Européerna prövar olika taktiker: kan man inte prata omkull honom kan man kanske muta honom eller supa honom redlös. Hjälper inget annat finns det nakna våldet kvar som alternativ.

En kvinna i detta sällskap kan förstås inte bli mycket annat än ett kuttersmycke ägnat att väcka männens sexuella frustrationer. Den ene europén har hämtat dit henne för att gifta sig med henne, den andre försöker förföra henne med milt våld, medan hon själv snarast blir intresserad av negern, den enda någorlunda hela, riktiga människan inom synhåll.

Sunil Munshi har regisserat en sparsmakad och brutal föreställning som tar struptag på publiken och aldrig släpper taget, en avslöjande spark mot den vita västerländska manlighetens mörka innandömen. Utmärkta skådespelarinsatser, stram effektiv scenografi, stark musik... Det enda tråkiga är att pjäsen bara spelas till 28 mars. Törs man be om förlängd speltid?