Plötsligt gör sex karaktärer entré på scenen och skakar om ensemblen som själva blir publik till ett annat skådespel. In på scenen stiger en pappa, en mamma, två små barn, en styvdotter och en son. Sex roller som söker någon som kan nedteckna deras öde och göra ett drama om det. Ömsom tränger sig deras historia på och tar över ensemblens repetitioner. Den trötte regissören (Niklas Hjulström) får luft på nytt och tillåter de nya aktörerna att blåsa liv i sitt tragiska drama.

Liksom tvångsmässigt lever de sex karaktärerna fram sitt livs drama, om och om igen och publiken tvingas ta ställning till vad som är fiktion och vad som är verklighet. Liv Mjönes styvdotter kryper in i publikens medvetande och till slut är det inte längre viktigt vilket drama man från början kom för att se. Det viktiga blir vad som berör mest.

Pirandellos metafiktiva verk är högst existentiellt och leker med våra föreställningar om teaterarbete i stort och om vad som är teater. Alexander Mørk-Eidem valde att ta sig an Sex roller söker en författare av rent personliga skäl, i ett skede där han tröttnat på teater. Han ville använda sin teaterångest för att bearbeta och kunna nå insikt om att teater har betydelse. Smart förpackat i Pirandellos drama och snyggt förmedlat i Mørk-Eidems regi, breder en historia med stor spännvidd ut sig. När Lennart Jähkels hålögda karaktär uppenbarar sig på scenen anslås någonting kusligt, som lever sig kvar dramat igenom. Men det är också roligt, dock tillräckligt taktfullt för att inte förta det obehagliga.

Den sparsmakade scenografin blommar ut i oväntade sceniska experiment som i vissa fall nästan känns filmiska. Då undrar man om det är film eller teater man ser, vilket till slut ändå blir oväsentligt. Den kvardröjande känslan är: Vad var det jag såg egentligen? Och handen på hjärtat, är vi inte alla fångade i vårt livs drama?