Nadja flydde från Bagdad och Irak med anledning av att hennes liv var i fara. Efter att ha arbetat på ett universitet tvingades hon byta till ett privat forskningsinstitut. Men efter bara några månader kidnappades, mördades och arresterades medarbetare vid institutet av shiitiska paramilitärer. Området där Nadja kommer från domineras numera av shiamuslimer. Själv tillhör hon sunnimuslimerna. Tidigare levde grupperingarna sida vid sida, men sedan 2003 har sunnimuslimerna råkat väldigt illa ut, uppger Nadja.

Hennes far blev mördad. Själv blev hon våldtagen. Men Migrationsverket anser att hennes uppgifter inte är trovärdiga, eftersom hon har ändrat sin redogörelse under processens gång. Själv hävdar hon att det var nödvändigt.

I de första kontakterna använde sig Migrationsverket av en manlig tolk. Med tanke på de övergrepp hon blivit utsatt för kunde hon därför omöjligt berätta hela sanningen. Nadja var vidare rädd för att familjen som hon bodde hos skulle få kännedom om våldtäkten, eftersom de översatte Migrationsverkets dokument åt henne.

– Det var inte hedersrelaterat från början. Vi tycker att Migrationsverket inte tar hedersvåld på allvar, att beviskraven är för höga. Generellt sett är det svårt för kvinnor som har skilt sig att återvända, säger Elisabeth Wamken på Kvinnors nätverk.

– De kanske behöver min döda kropp för att tro mig, säger Nadja upprört.

Hur svårt det kan vara att få asyl i Sverige trots grovt uttalade mordhot av hatiska manliga släktingar visas tydligt i det uppmärksammade fallet med Pejam. Även hon kommer från Irak. Inför Svt:s kamera ringde hon upp sin pappa förra året. När Pejam frågar honom vad som skulle hända med henne om hon återvänder är svaret: ”Jag drar mig inte för att skaffa ett pass och åka och döda dig som en hund”.

Anledningen till pappans vrede är att Pejam har en liten son, född utom äktenskap.

Egentligen känner sig Nadja inte särskilt trygg här i Stockholm heller. När vi ska ta bilder vill hon först att bara hennes ryggtavla ska synas. Men risken är att hon då reduceras till ännu ett anonymt exempel på en kvinna som hotas till livet av sina egna släktingar på grund av en snedvriden människosyn, vars fundament är att männen äger kvinnor.

”Jag ska fånga dig också om jag ska behöva vänta i 1 000 år. Jag kommer inte att få frid förrän jag har druckit ditt blod”, skriver en av Nadjas släktingar till henne. Nadja har fått ytterligare liknade dödshot via sms, telefon och mejl, vilket också har använts som bevismaterial och asylskäl av Kvinnors nätverk som tagit Nadja under sina vingars beskydd.

Liksom i Pejams fall handlar det för Nadja om vrede som utlösts på grund av relationer utanför äktenskapet, som inte har blivit godkända av släktingar. Bland dem som hotat henne finns även hennes före detta man, som hon har tre barn med.

– Jag hade en relation med en man här i Sverige. Efter ett tag blev jag gravid. I vår kultur och religion är det någonting som man inte accepterar. Man kan inte bli gravid i en relation där man inte är gift, men det hände mig, berättar Nadja när vi ses i Kvinnors nätverks lokaler.

Här praktiserar hon och här har hon även blivit erbjuden jobb – om hon nu hade arbetstillstånd.

Men Nadja sitter fast i byråkratins rävsax. För att få arbetstillstånd krävs det att hon reser till Bagdad, för att därifrån söka uppehälle i Sverige.

Men dit kan hon alltså inte återvända, inte ens för ett kortare besök. Inte bara på grund av dödshoten, utan för att kvinnor i allmänhet inte kan röra sig i offentliga miljöer i Bagdad utan en manlig ledsagare.

– Jag har min mamma där, men jag kan inte åka dit eftersom mina släktingar vill döda mig. Kvinnor har ingen makt och kan inte göra någonting, säger Nadja.

– Det finns en paradox i det här. Nadja vill ju arbeta, men hon har inget arbetstillstånd. Hon måste till Irak. Om hon kunde skulle hon åka dit och söka. Det Migrationsverket inte förstår är att hon inte kan åka tillbaka. Vi vill anställa henne eftersom hon själv har en bakgrund som stödsökande och pratar arabiska, säger Elisabeth Wamken, som berättar att Migrationsverket föreslagit att Nadja ska åka till någon annan plats i Irak, där hon inte är lika utsatt för fara.

– Men allting är centraliserat i Irak. Det är inte samma situation som i Sverige där du kan ansöka om pass i Luleå eller i Malmö. Man kan bara åka till Bagdad.

– Om jag skulle kunna åka skulle jag göra det nu. Inte i morgon, utan nu. Jag kan inte heller skaffa ett nytt irakiskt pass här på ambassaden, eftersom de kräver att jag har ett nytt id-kort, säger Nadja, som i november 2009 flydde till Finland efter ett i raden av avslag.

Detta var i samband med hennes graviditet. Hon planerade att göra abort, men fick missfall ett par dagar före ingreppet. I Finland drabbades hon av en djup depression och tillbringade två månader på sjukhus. Men enligt Dublinförordningen skickades hon tillbaka till Sverige – och i måndags kom alltså hennes dom på sedvanlig torr juristprosa: ”Det har inte framkommit några nya omständigheter som medför att det föreligger hinder mot verkställighet enligt 12 kap. 18 § utlänningslagen (…) Åtgärderna för att verkställa det lagakraftvunna utvisningsbeslutet skall därför fortsätta.”

Stödet från Kvinnors nätverk är fortfarande starkt. Man kommer att överklaga ännu en gång. Men Nadja, som beskriver sig som en modern, europeisk kvinna som bara vill leva ett normalt liv med normala aktiviteter och som inte ska behöva se sig ängsligt över axeln när hon besöker en simhall, börjar bli allvarligt modstulen efter åren i Sverige.

– Jag tror jag får avslag. Jag har tappat hoppet.