Jag tittar sällan på damfotboll. Skillnaden mellan dam och herrfotboll är så fruktansvärt påtaglig, det är väl därför. En strumprullare hit och en dit, hela tiden. Lösa skott, oorganiserat - nästan polsk riksdag emellanåt. Rent fotbollsmässigt är det väl ingen fröjd, med andra ord.

Men, även om damfotbollen kanske är väldigt bristfällig när det gäller det rent fotbollsmässiga så saknar den inte alla andra ingredienser som gör sport och fotboll så underbart. Jag snackar om jävlaranamma, kämpaglöd, moral, samspel och en rejäl portion glädje. Det svenska damlaget besitter alla dessa kvaliteter. Frågan är om dessa kvaliteter räcker för att besegra Nordkorea...med tre baljor. Tveksamt. De måste chocköppna om det ska finnas en chans. Det går inte att spela lugnt och säkert första halvlek. De måste springa sönder hela Nordkorea om seger med tre mål ens ska vara möjlig. Och den är möjlig. Visst, Nordkorea spelade lika mot USA medan Sverige torskade mot dem, men nu är det en helt ny match.

Om nu Sverige inte grejar detta är det i slutändan ett fiasko. Sverige spelade final senaste gången och jag trodde innan turneringen startade att så skulle bli fallet även denna gång, men nu känner jag mig trots allt en gnutta pessimistisk. Nordkorea har ett bra lag. Jag vet det, även fast jag inte vet ett skvatt om dem. 2-2 mot USA säger det mesta. Det blir en oerhört svår nöt att knäcka, särskilt nu med tanke på all press Sverige har på sig.

Nöten måste inte bara knäckas, den måste krossas fullständigt och om det ska inträffa måste våra gul-blåa damer ha en riktigt bra dag, varenda en av dem.