Bostadslösa småbarnsmamman: ”Det är social utrensning”
Ingen lösning i sikte för de tio barnfamiljer vars korttidskontrakt löpt ut i Sundbyberg.
– Jag har aldrig tidigare klagat på Sverige, som har räddat mitt liv. Men nu är jag så besviken. Jag trodde barnen hade rättigheter här, säger småbarnsmamman Elilta Tume, som olovligen bor kvar.
Under våren har tio barnfamiljer i Sundbyberg blivit bostadslösa efter att deras korttidskontrakt hos det kommunala bostadsbolaget Förvaltaren har löpt ut.
Alla utom två har i dag lämnat sina lägenheter, men ingen av dem har lyckats hitta en långsiktig bostad, säger Yoseph Yohannes som har engagerat sig i demonstrationer och som tolk för att hjälpa familjerna.
Annons
– De bor hos vänner. En mamma har ingen plats att laga mat, så hon köper färdigmat och de sitter i parken och äter. En annan har ett barn som är nyopererat, men måste flytta från en dag till en annan, som moderna nomader. De mår piss. Jag gråter inombords, säger han.
Elilta Tume är en av de två hyresgäster som vägrar lämna sin bostad. När SFT först når henne i slutet av juni är hon på Karolinska sjukhuset. Oron av att inte ha någonstans att ta vägen har gjort henne sjuk, säger hon:
– Jag får svårt att andas av stressen. Men läkarna kunde inte konstatera något.
I dag är Elilta Tume tillbaka i tvåan i Hallonbergen, där hon bor tillsammans med en tolvåring, en treåring och en bebis på åtta månader. Hon flyttade hit för drygt två år sedan på ett korttidskontrakt. Sådana existerar för att bostadsbolaget vill erbjuda permanenta hyresgäster någonstans att bo medan deras lägenheter renoveras.
Barnfamiljerna i Sundbyberg har alltså bott tillfälligt på dessa kontrakt, i väntan på att de behövts för permanenta hyresgäster.
– Ibland förlänger de kontraktet med två månader och ibland med fem månader i taget. Så jag tog det inte på allvar att vi verkligen skulle behöva flytta, säger Elilta Tume.
Hennes korttidskontrakt har förlängts med en månad i taget sedan i mars, men nu är det stopp. I går skulle hon ha lämnat tillbaka nycklarna till bostadsbolaget Förvaltaren.
– Men vart ska vi ta vägen? Jag hade gärna flyttat härifrån om vi hade någonstans att bo. Jag har ett rent helvete nu. Men det är ändå värst för min dotter, hon är så orolig.
Kommunen har assisterat Elilta Tume i bostadssökandet, men utan framgång. Socialtjänstens boendeenhet har föreslagit ett hotell i Spånga.
Ingen bra lösning för en barnfamilj, tycker den nyblivna trebarnsmamman:
– Jag känner tre familjer som först flyttades till hotell. I dag får de klara sig på egen hand och flyttar runt hos vänner. Jag ser hur de lever. Jag vill inte göra det med mina barn, säger hon och hämtar sin åttamånaders son som vaknat i rummet intill.
Kommunen säger att ni måste vara beredda att flytta till andra kommuner. Är du det?
– Bara jag får min egen bostad kan jag flytta vart som helst.
Vem tycker du har ansvar för situationen?
– Hade det varit i Eritrea hade jag sagt att den starkaste överlever, men här måste staden ta hand om dem som behöver hjälp. Jag är ansvarig och gör allt jag kan för mina barns bästa, men när jag inte kan måste samhället finnas där för mig och mina barn.
Ytterst är politikerna ansvariga för att familjerna måste flytta utan någonstans att ta vägen, tycker Elilta Tume:
– Det de håller på med är skamligt, att slå mot de svaga, mot ensamstående mammor, småbarn. Det här är social utrensning. De flesta är eritreanska familjer, på sikt är det etnisk rensning från Sundbyberg.
Hon har betalat hyran för juli, även om kontraktet löpt ut. Men framtiden har hon slutat tänka på, säger hon.
– Jag hade stora förhoppningar för mig och mina barn. Men det måste finnas ett litet hopp för att man ska kunna planera för framtiden. Nu råder hopplösheten. Jag ser inte morgondagen.