Analys | Ett år med alliansen

Efter valförlusten i september 2006 hånades socialdemokraterna. Att mitt i en högkonjunktur av sällan skådat slag förlora regeringsmakten var, hette det, ett underbetyg till såväl den förda politiken som dess företrädare. En stor del av skulden lades av bedömare på partiledaren Göran Persson.
Nu har opinionen svängt. Riksdagsvalet för ett år sedan var trots allt en jämn historia. Vore det val i dag skulle socialdemokraterna och samarbetspartierna däremot vinna en jordskredsseger.
Dock finns en väsentlig skillnad mellan missnöjet med den gamla och den nya regeringen. Om det då, 2006, grundade sig i att ordföranden för ett påstått arbetarparti i ord och handling agerade som en godsherre tycks det nu i betydligt högre utsträckning vara en reaktion på regeringens faktiska handlande.

Alliansens första år vid makten har varit en sällan skådad uppvisning i konsten att genomdriva så många impopulära reformer som möjligt på så kort tid som möjligt. Och efter torsdagens presentation av budgetpropositionen står det klart att regeringen fortsätter på den inslagna vägen.
Arbetslinjen ska genomdrivas, enligt samma logik som hittills varit vägledande: den som har en anställning ska få ytterligare belöning, den som är sjuk eller arbetslös piskas ytterligare.
Inkomstskatterna ska sänkas med 10,8 miljarder kronor, utöver de 38,7 miljarder som redan budgeterats för jobbavdragets första steg. Samtidigt begränsas deltidsarbetslösas möjligheter att få ersättning via arbetslöshetsförsäkringen till ytterst snäva 75 dagar. Det införs också ytterligare två, utöver dagens fem, karensdagar i a-kassan.
Den generella sjukpenningen sänks med tre procent. Gränsen för sjukskrivning dras vid ett år, med möjlighet till förlängning i 18 månader, varefter den enskilde hänvisas till alternativen förtidspension eller ekonomiskt bistånd. Efter ett års sjukskrivning sänks också ersättningen från 80 till 75 procent. Skärpningar som ska balanseras av ökade satsningar på rehabilitering och så kallade 'nyfriskjobb'.

I budgeten presenterades även det redan kända förslaget om höjd koldioxidskatt, vilket trots höjda reseavdrag beräknas öka statens intäkter med en miljard kronor årligen. Man kan med all rätt spekulera i huruvida det är ett nyväckt klimatintresse eller behovet av att finansiera arbetslinjen som ligger bakom den blågröna skatteväxlingen.
För arbetslinjen behöver finansieras, trots stora överskott i de offentliga finanserna. Utgifter och inkomster måste balanseras, ropar varnande röster, annars hotar inflation och överhettning.

Detta har inte minst förre försvarsministern Mikael Odenberg (m) blivit varse. Efter vad som får betecknas som en uppgörelse mellan de gamla - konservativa - och de nya - marknadsliberala - moderaterna stod det smärtsamt klart att arbetslinjen ägde prioritet över krigsmateriel.
Arbetslinjen är först och främst de nya moderaternas hjärtebarn. Och det är också i allt väsentligt de nya moderaterna som har bestämt politiken under detta alliansens första regeringsår. De övriga partierna har fått nöja sig med smulor och enstaka mer spektakulära reformer inom sina respektive profilområden - såsom kristdemokraternas vårdnadsbidrag.
De nya moderaterna och deras anhängare har efter det år som gått all anledning att känna sig nöjda. Övriga, däribland konservativa borgerliga väljare, följer istället utvecklingen med oro.

I onsdagens DN kommenterade Mikael Odenberg, som även lämnar sin riksdagsstol, att han fick fler blommor när han avgick än när han tillträdde.
De nya moderaterna är inställda på att i grunden förändra det svenska välfärdssystemet. Något som hittills slagit mot de arbetslösa, mot de sjukskrivna och, något ironiskt, mot försvarsministern.