Sergels torg stod färdigt 1967. Ytterst ansvarig för såväl torget som den omgivande bebyggelsen med Kulturhuset, Hötorgsskraporna och trafikplatsen kring Edvin Öhrströms glasobelisk.
Torget hade flera uppgifter att fylla. Det skulle utan att hindra biltrafiken binda ihop Hamngatan med Drottninggatan och Centralstationen. Vidare skulle det leda människor till Kulturhuset, motvikten till den av kontors- och butiksytor dominerade innerstaden.
Och, inte minst, byggdes det för att bli ett torg i sin egen rätt. En offentlig plats för kulturell verksamhet och politiska opinionsyttringar. En mötesplats för den moderna staden, där strömmarna av människor skulle garantera kontinuerlig publiktillförsel till torgets ständiga skådespel.
– Sergels torg är väldigt användbart, säger Jörgen Kjaergaard, som deltog i planeringen av citykärnan och själv designade torgets karaktäristiska rutmönster.
– Visst behövs upprustning, men man måste behålla platsens integritet.

Men förändringens vindar blåser kring Stockholms kanske mest välkända plats. 2004 färdigställdes en första etapp av Sergelgångens planerade upprustning. Hästskogången renoverades invändigt, fick ny belysning och byggdes ihop med Gallerian. Nu står Sergelarkaden på tur.
Enligt ett inriktningsbeslut ska de delar av torget som i dag befinner sig under tak glasas in och bli ett galleriautrymme administrerat av en samfällighet av köpmän. Torgets inne- och utomhusdelar ska förbindas med varandra genom två entréer i glasväggen.
Staden betraktar den privata förvaltningslösningen som fördelaktig. En nödvändig upprustning kan genomföras, samtidigt som kommersiella krafter åtar sig kostnaderna för löpande städning och underhåll.

Stadsdelens köpmän har heller inte varit svårövertalade. Kollektivtrafikens största knutpunkt kommer under dygnets alla vakna timmar att pumpa upp presumtiva konsumenter från underjorden.
Konsumenter som sedan, på sin väg från tunnelbanan, kommer att exponeras för butikers skyltning och företags reklamevenemang. Åtminstone tills inomhusgallerian stänger.
Vid det klockslag då omsättningen blir så låg att det inte längre är lönsamt för affärerna att hålla öppet kommer gångtrafikanterna istället få söka sig andra vägar fram. Och den avskurna resten av torget kommer att reduceras från händelsrik mötesplats till omväg.
Jörgen Kjaergaard är mycket kritisk till planernas utformning.
– Det är ju helt olikt vad vi hade tänkt. Grundkonceptet var ett stort folkligt torg, det här är ett övergrepp på det konceptet, säger han.
– Man vidtar en massa åtgärder för att tillgodose privat konsumtion, och nu gör man det på bekostnad av det offentliga rummet. Stockholmarna kan nog vara utan ännu en galleria, det finns tillräckligt många av dem redan. Om man privatiserar det här utrymmet förtar man den genomströmningsmöjlighet som torget är byggt för. Då blir ju Plattan till ett slutet torg, där man bara ser en sluten och stängd fasad som låser klockan 20–21 på kvällen. Det blir mindre användbart och en mindre publik arena.
Torget har länge haft ett skamfilat rykte. Det har betraktats som särskilt brottsbelastat och enligt ordningsmakten varit centrum för det som brukar benämnas "den öppna droghandeln" i staden.
Förklaringarna till Plattans öde har ofta varit samstämmiga. De goda förbindelserna resulterade i att narkotikaförsäljningen flyttade från Mariatorget samt till att de marginaliserade miljonprogramsområdenas sociala problem kvällstid följde de boende in till city.
– Men man kan ju inte använda kriminaliteten som ett slagträ mot arkitekturen, säger Jörgen Kjaergaard. De problemen som finns på torget kan man inte bygga bort, det är helt andra funktioner som måste träda in där för att åtgärda det. Det enda som man bygger bort med en privatisering är allmänhetens rättigheter. Om du delar ut flygblad eller spelar gitarr i en galleria kommer det vakter och slänger ut dig.

Att bli utslängd av vakter har Göran Folin och Gunilla Stenhardt från stadsmiljögruppen Alternativ stad viss erfarenhet av. I en serie aktioner har de under hösten, som de kallar det, testat "yttrandefriheten på innetorgen".
Målet har varit att undersöka hur de medborgerliga rättigheterna påverkas då ett offentligt rum omvandlas till ett kommersiellt rum. Metoden har varit att arrangera mindre politiska manifestationer i köpcentrum runt om i staden.

Bland annat genomfördes en flygbladsutdelning i Gallerian på Hamngatan. Alternativ stad ansökte om tillstånd för en stillanstående aktivitet. Polisen gjorde tolkningen att Gallerian var allmän plats och anvisade en placering i köpcentrumets södra, lugnare del. Gallerian däremot gjorde en helt annan tolkning.
När Alternativ stad i förväg anmälde sina planer via mejl fick gruppen svar av Per Westerlind, fastighetsansvarig på AMF Pension som äger Gallerian.
Kort informerade han om att polistillståndet inte räckte samt upplyste om vad yttrandefrihet betingar för pris på insidan av Gallerian:
"Ser att ni skall ha en aktivitet i Gallerian. Polistillstånd som ni har, innebär inte att vi som fastighetsägare gett godkännande för er aktivitet i Gallerian. Som fastighetsägare ger vi ej tillstånd till er aktivitet då vi ej har fått kännedom om vad aktiviteten innebär för våra besökare och hyresgäster. Ni har ej heller inkommit med ritning och syfte, målbeskrivning. Avtal är ej heller upprättat mellan oss två, där försäkringsbevis samt kopia på Polistillstånd skall bifogas som täcker skada på tredje man. Vid tecknande av avtal utgår f.n. en aktivitetshyra på 25.000:- exkl. moms. Då inget av dessa kriterier är uppfyllda av er godkänner vi som fastighetsägare ej denna aktivitet."
Alternativ stad ignorerade kravet på hyra och genomförde sin aktivitet ändå.
– Vi var ju inte många så det var säkert enklast för dem att låta oss stå där, men deras utgångspunkt var att det kostar pengar, säger Gunilla Stenhardt.
Kort därefter genomförde gruppen ytterligare en flygbladsutdelning. Denna gång i Sergelgången, i vad som enligt stadens planer snart ska vara en inglasad galleriakorridor. Alternativ stad hade tillstånd för att genomföra sin aktivitet på Sergels torg, och gjorde medvetet tolkningen att även de delar som låg under tak hörde dit.
– Vi var där med ett litet informationsbord och delade flygblad, säger Göran Folin. Det tog inte två minuter förrän det kom fyra vakter lubbande. Direkt sade de att det här inte var Sergels torg utan att det tillhörde köpmännen och att vi inte fick vara där.
Ordningsvakterna, som hävdade att de agerade på önskemål av Sergelgångens köpmän, körde bort den anspråkslösa manifestationen.
– Vår utgångspunkt var att vi skulle testa gränsen för yttrandefriheten, och var den gick fann vi ut ganska snabbt, säger Gunilla Stenhardt.

Carl-Gustav Hagander, sakkunnig i plan- och byggfrågor vid Länsstyrelsen i Stockholm, blir inte förvånad när han hör talas om Alternativ stads problem med ordningsvakter.
– Det är ett delvis oklart rättsläge, säger han och berättar att såväl stadens planerare som fastighetsägare är okunniga om vad som gäller.
Enligt regeringsformens andra kapitel är alla och envar garanterade rätten att "anordna och deltaga i demonstration på allmän plats". Men vad som är att betrakta som en allmän plats är inte i alla sammanhang entydigt klart.
I plan- och bygglagen finns inte någon uttömmande definition av begreppet, utan enbart en exemplifiering. I det femte kapitlets tredje paragraf beskrivs allmänna platser som "allmänt tillgängliga och avsedda för gemensamma behov".
Samtidigt har det under det senaste dryga decenniet, enligt Carl-Gustav Hagander på grund av många kommuners svagare ekonomi, skett en utveckling mot att allt fler allmänna platser har privata huvudmän. Dessa ansvarar, liksom i den lösning som föreslås för Sergelgången, generellt för drift och underhåll. Och även om praxis är oklar hävdar dessa privata huvudmän åtminstone själva rätten att kontrollera vad som sker på "deras" allmänna mark.
– Även om man har samma rätt till yttrandefrihet är ju frågan hur det fungerar i praktiken, säger Carl-Gustav Hagander. I dagsläget är det kanske inte ett problem. Men det här är en av våra grundläggande rättigheter och vi vet ju inte hur samhället kommer att se ut.

Hur samhället kommer att se ut vet givetvis ingen med säkerhet. Däremot vet gatu- och fastighetsborgarrådet Mikael Söderlund (m) hur Sergelgången kommer att se ut om några år. Åtminstone kan han inte se att någonting i dagsläget hotar att stoppa planerna.
– Nej, det här är ju en sedan länge önskad förbättring av ett mörkt och kallt och outnyttjat stråk där tiotusentals människor går varje dag. Det är ett rum i centrala Stockholm som har varit sorgligt outnyttjat. Sedan är det ju självklart en ekonomisk fråga, men det har vi löst.
Han talar varmt om den första etappen av Sergelgångens upprustning, som han menar omvandlade en trång genomfart med "snusprillor i taket och tuggummi på golvet" till en "snygg och inbjudande miljö". Han delar heller inte inglasningskritikernas farhågor om att det offentliga torget krymper. Stora demonstrationer hänvisas redan i dag till Kungsträdgården, och för små kommer det även fortsättningsvis att finnas plats.
– Däremot kan det bli en inskränkning i möjligheterna att dela flygblad, säger han.
– Men någon stor negativ förändring kommer det inte att bli. Det här är en efterlängtad positiv utveckling som kommer förvandla en otrygg kall miljö till en varm, trygg och uppskattad del av staden som kommer vara öppen större delen av dygnet.

Även Alternativ stad vill se ett upprustat Sergels torg. Glasrundeln under Sergelfontänen disponeras i dag av ett större klädföretag. Gunilla Stenhardt ser framför sig hur den, vilket var arkitekternas ursprungliga ambition, istället utnyttjas som restaurang. Gärna "folklig" som hon uttrycker det. Gärna öppet sent, helst dygnet runt. Något hon anser skulle göra mer för trivseln i området än en inglasning.
– De pratar om trygghet, men hur en galleria ska bidra med trygghet efter att den är stängd är ju för mig något av ett mysterium.