Föreställningar om kön och genus
Det är mycket glädjande att se att nästan hälften av filmerna i årets tävlingssektion är regisserade av kvinnor. Dessutom är det fokus på många kvinnliga karaktärer. Filmindustrin är som bekant starkt präglad av män och det känns som ett välkommet ställningstagande från festivalens sida att ge kvinnorna mer utrymme. I den amerikanska dokumentären In the company of women lyfts många duktiga kvinnliga filmskapare fram, samt det faktum att det sedan 1980-talet har skett stora förändringar inom filmen, både bakom och framför kameran. På detta får vi smakprov i årets filmfestival.
Masjävlar är den första svenska filmen i tävlingssektionen någonsin och dessutom är den regisserad av en kvinna, Maria Blom. På festivalen har filmen haft smygpremiär, till biograferna runt om i landet kommer Masjävlar den 17 december. Filmen är likt många svenska relationsdramer något överdriven, men det är härligt att det tydligt fokuseras på komplexa kvinnokaraktärer. En annan film i samma sektion som berör kvinnor och relationer dem emellan är CQ2 (Seek you too), en helt fantastisk film. Det är befriande att se en ung kvinna bli porträtterad så uppfylld av aggressivitet och energi som den 17-åriga Rachel. Detta i kombination med den moderna dansen filmen är fylld av gör CQ2 till en häftig upplevelse. Om någon film förtjänar att få svensk distribution, så är det just CQ2.
En del av filmerna på festivalen fokuserar på homosexualitet och andra utmanar föreställningar om kön och genus. Många av dessa kommer från Asien. Det tydligaste exemplet på normbrytande karaktärer är troligen den verklighetsbaserade Beautiful boxer, som skildrar en transexuell kickboxare i Thailand. En annan intressant, men kanske inte så bra, film som problematiserar genus är den thailändska The adventure of iron pussy.
Under två temanätter har ämnet varit homosexualitet: Gaynight for Girls respektive Gaynight for Boys. Bland annat har den amerikanska independentfilmen 50 ways to leave your lover visats. Filmen fokuserar inte på homosexualitet, men det är en oproblematiserad aspekt av berättelsen. Homosexualitet skildras oftast på ett rätt så stereotypt sätt i film, men det verkar äntligen hända något på den fronten. Formula 17 handlar om ett gäng gaykillar i en berättelse där homosexualitet verkar vara norm, samtidigt som Butterfly handlar om vilsenheten och svårigheterna med sexualitet. Hela vägen, som för övrigt är Finlands Oscars-bidrag, handlar likt Butterfly även den om en kvinna i ett heteroäktenskap som inte känner sig tillfreds med sin tillvaro och som faller för en annan kvinna. Här lyckas man dock inte fånga relationen mellan kvinnorna på ett lika tydligt och involverande sätt som i Butterfly.
Förvisso är det fortfarande många filmer som inte visar upp särskilt positiva bilder av kvinnor, eller av män för den delen. Ta Woody Allens Melinda and Melindas egoistiska eller destruktiva kvinnor som exempel, eller Sky i affischfilmen Steve + Sky, en supersnygg och egensinnig kvinna som är besatt av en man som inte bryr sig om henne.
Ändå känns det som att saker och ting är i rörelse, och jämställdhet, både mellan kön och sexualitet, blir alltmer önskvärt och som mål accepterat. Här har filmen stor betydelse och inte minst filmfestivaler i sin funktion att visa alternativ film och ge nya regissörer ett tillfälle att synas. I år har Stockholms Filmfestival tagit ett stort kliv framåt.
