Stadsmuseet har sedan tidigare tre museilägenheter. Den äldsta från 1880-talet och den yngsta från 1937.
- Det här är ytterligare en länk i den kedja av lägenheter som vi redan har, säger Piamaria Hallberg, projektledare på Stadsmuseet med ansvar för lägenheten i Tensta.
Hon menar att miljonprogramsperioden är en viktig del av Stockholms moderna historia, och dessutom en del med ett oförtjänt dåligt rykte. Innan riksdagen i mitten av 1960-talet fattade beslut om miljonprogrammet var bostadsbristen skriande. Det befintliga bostadsbeståndet var dessutom omodernt och oför- möget att möta de krav som inflyttningen ställde på storstaden. Miljonprogrammets storskaliga byggprojekt har kritiserats för att vara opersonliga och präglade av likriktning, men enligt Piamaria Hallberg var de ett lyft och början på ett moderniseringsarbete som skulle förändra stadens ansikte.

För Iréne Artursson blev flytten från Jönköping till trerummaren i Tensta en omvälvande upplevelse. Stadsdelen var ännu inte färdigbyggd, och den enda lekplats som hennes tre barn hade att tillgå var även en byggarbetsplats. Miljonprogrammets explosionsartade expansionstakt hade också medfört att näringslivet hamnat på efterkälken. När Tenstaborna skulle handla fick de gå till den så kallade Metrobaracken. Stadsdelens enda, och inte på långt när tillräckligt stora, mataffär.
- Det var alltid kö, berättar Iréne Artursson. Och när man skulle handla var man tvungen att skriva en inköpslista i den ordning varorna var uppställda. Om man missade något var det bara att gå ut och ställa sig i kön igen, för det gick inte att gå tillbaka.

Men det nya boendet innebar inte bara problem. Hyran var lägre än i Jönköping, och standarden var dessutom högre.
- Det här golvet var väldigt lyxigt, säger Iréne Artursson och pekar på den nyslipade parketten. Och så hade vi två toaletter och en bidé, fast det blev mest fottvätt i bidén ska jag erkänna.
Hon har hjälpt Stadsmuseet och även donerat en stor del av sitt gamla möblemang till den nya museilägenheten. En del möbler och andra föremål har gått förlorade under decenniernas gång, men det mesta ser ut som det gjorde i januari 1969 då hon var nyinflyttad.
- Vi har strukturerat upp det så att möblerna står som vi hade dem en gång, så det känns väldigt hemma, konstaterat hon.
Hon kastar ett öga på en tavla med ett gråtande barn som hon köpte i början av 1970-talet på affären Femman och tian. Det är en modern kopia. Originalet har hon fortfarande kvar i nya lägenheten i Kista.