Det är lätt att finna Sydamerikas motsvarighet till Champions League mer charmig än den europeiska boll- och mångmiljonrullningen. På andra sidan Atlanten är pengakarusellen inte alls lika påtaglig. Reklamkontrakten är magra och tv-rättigheterna säljs för, åtminstone med internationella mått, struntsummor. Matchbiljetterna kostar ofta motsvarande 30–50 kronor, en överkomlig summa för de flesta.

I årets upplaga deltar 38 lag från Sydamerikas tio länder samt Mexiko, som sedan några år tillbaka bjuds in till cupen. Libertadores är därmed den geografiskt sett största kontinentala turneringen.

De stora avstånden tvingar främst de mexikanska lagen och deras motståndare till riktiga långflygningar. Ytterligare ett reseproblem som de europeiska klubbarna slipper är matcher mot lag i småstäder utan flygplats. Problemet löses genom att klubbfunktionärerna hyr en buss från närmsta flygplats och låter truppen skumpa iväg till matchen.

38 lag kan tyckas vara mycket. Men 12 av dem ska först mötas sinsemellan i utslagsmatcher, som alltså inte räknas som kval utan ingår i själva cupen. När de sex förlorarna försvunnit återstår 32 lag som gör upp i åtta grupper om fyra lag.

Tävlingsformatet brukar skifta något för varje turnering. Härom året deltog 36 lag i nio grupper, med följden att de sämsta tvåorna fick respass. Andra ändringar brukar ha att göra med bortamål, tilläggstid och straffar. Så sent som 2005 började bortamål räknas in i utslagsmatcherna, finalen undantagen. De många ändringarna ger intrycket av att Libertadores är en delvis improviserad turnering med nya inslag varje år.

Till skillnad från Champions League avgörs Libertadores-finalen genom hemma- och bortamöten. Avstånden och flygpriserna minskar drastiskt möjligheten för latinamerikanska supportrar att fara kors och tvärs över kontinenten. Genom dubbelmöten får alla möjligheten att se sitt lag i finalen, med nackdelen att spänningen minskar om endera laget vinner stort i första matchen.

Copa Libertadores är i regel en betydligt mer öppen turnering än Champions League. Skrällar är vanliga och det händer att gärdsgårdsgäng tar hem pokalen. Fråga storklubben Boca Juniors som korade sig mästare redan före finalen 2004. Motståndet, lilla Once Caldas från Colombias kafferegion, ansåg argentinarna vara i det närmaste ovärdigt. Men båda finalmatcherna slutade oavgjort varpå Boca lyckades med konststycket att sumpa samtliga sina straffar i avgörandet.

De extrema klimatförhållandena bidrar säkert till de många skrällarna. Matcher i 40-gradig, fuktig hetta kan lätt rubba storstjärnor vana vid luftkonditionering och mer ”normala” klimatförhållanden.

Ett annat, för européer okänt, fenomen är syrefattiga matcher i Anderna. Det är ingen överdrift att lasta bergskedjan för ett par skrällar varje år. Argentinare och brassar har länge klagat högt över att tvingas spela i Bolivias huvudstad La Paz, 3 600 meter över havet.

Den syrefattiga luften får många besökare att tappa andan i vanliga uppförsbackar. Vid större ansträngningar, som till exempel professionell fotboll, är bröstsmärtor vanliga.

I takt med att nya ”höghöjdsklubbar” har klivit fram på den sydamerikanska fotbollsscenen, bland annat peruanska Cienciano från Cusco och bolivianska Real Potosí (med hemmaplan på 4 000 meters höjd över havet), har problemet blivit allt vanligare. I mitten av 2007 förbjöd Fifa spel på hög höjd, förmodligen efter klagomål från brasilianska klubbar. Till de andinska klubbarnas lättnad hävdes sedan förbudet.

Om en dryg vecka spelar brasilianska Palmeiras i Potosí. Enligt rykten kommer brassarna att pröva potenshöjaren viagra mot syrebristen. Om ryktet stämmer kommer nog inte bara sportjournalister utan även forskare följa matchen med stort intresse.

Bristen på pengar gör att spelkvaliteten inte alltid är den bästa. Det finns visserligen ett par världsstjärnor i Libertadores, men de är antingen på väg uppåt före Europaäventyret eller på väg nedåt efter det. Vid sidan om stjärnorna kämpar hårt arbetande fotbollsproletärer och halvamatörer.

Men faktum är att om alla latinamerikanska stjärnor spelade kvar på kontinenten skulle cupen kunna mäta sig med Champions League i kvalitet. Utan namn som Kaká, Messi, Robinho och Agüero får Libertadores istället nöja sig med att vara en mer charmig och avslappnad turnering än den gravallvarliga europeiska släktingen.