I nära 40 år har en ägartvist pågått om de bostäder som FN:s flyktingorgan UNRWA uppförde i Östra Jerusalem i mitten av 1950-talet. Den tvisten tog slut i söndags när israelisk polis tidigt på morgonen vräkte sammanlagt 53 personer från deras hem i stadsdelen Sheikh Jarra.

Nu ska judiska bosättare flytta in i de hus där israeliska araber bott i decennier.

– Som jag ser det är det en etnisk rensning med så kallade juridiska metoder, de vill slippa den arabiska befolkningen i Östra Jerusalem, säger Aksel Ydren.

Han är en av de åtta aktivister från International solidarity movement, ISM, som bodde hemma hos de nu vräkta familjerna. I dag återkommer han till Uppsala och agronomstudierna vid Lantbruksuniversitetet i Ulltuna efter ett sommarlov som ägnats åt praktiskt solidaritetsarbete.

– Syftet är dels att visa familjerna att vi stödjer dem i kampen, som en ren solidaritetsgärning, men också att försöka väcka uppmärksamhet kring frågan och visa de israeliska myndigheterna att det här inte är accepterat av oss eller världssamfundet.

Efter att ha suttit frihetsberövad i åtta timmar släpptes Aksel Ydren och de andra aktivisterna.

– Vi fick lämna fingeravtryck och blev förhörda. Sedan blev vi anklagade för att ha deltagit i en olaglig folksamling och för att olovligt ha sovit i bosättarnas hus, vilket är en ganska komisk rubricering.

Aktivisterna fick en ordningshållande dom, och förbjöds vid vite att återvända till Sheikh Jarra under 21 dagar. Men även om de undslapp straff menar Aksel Ydren att gripandena sannolikt kommer att försvåra framtida solidaritetsarbete.

– Det som händer oss nu är att vi blir svartlistade. Vi hamnar i register och blir förmodligen nekade att återkomma till staten Israel, det här praktiseras väldigt ofta.

Resan till Mellanöstern var hans andra, den första ägde rum sommaren 2005. Att verka som solidaritetsaktivist är dock långt ifrån riskfritt, och så sent som i februari skottskadades ISM-aktivisten Ulrika Andersson när israelisk militär öppnade eld mot palestinska aktivister i byn Ni’lin på Västbanken. Men efter den första resan rådde för Aksel Ydren ingen tvekan kring fortsatt engagemang.

– Jag blev aktiv när jag var 20 år, ungefär i samband med att jag åkte ner första gången, sedan blir man ganska radikalt förändrad när man på plats får se den cyniska verkligheten. I svenska medier finns en tendens att komplicera konflikten och göra det svårt att ta ställning, men när man på plats ser muren och bosättningarna är det självklart vilka som är de förtryckta.

Vad bör man göra om man som uppsalabo vill engagera sig för Palestina men inte har möjligheten att resa iväg?

– Om man vill organisera sig finns det en palestinaförening som man kan gå med i, sedan har de olika ungdomsgrupper som ligger mer till vänster också olika aktiviteter. Man kan också gå ihop med vänner och läsa om palestinafrågan. Och en sista sak, jag tycker fortfarande att en bojkott är väldigt viktig. Det är ett kraftigt vapen, det har visat sig i Sydafrika under apartheid.

– Förändringen i Israel måste komma inifrån, men en sådan kan man uppnå genom ekonomisk press på landet som får den inhemska opinionen att vilja förändra. Det enda man behöver göra är att hålla utkik efter siffrorna 729, som är Israels varukod.