Carin Jämtin är Socialdemokraternas ansikte utåt i valrörelsen 2010. Hon är den som, om de rödgröna vinner valet, har störst chans att tillträda som finansborgarråd i Stockholms stad. Men innan dess har hon inte bara en självsäker Sten Nordin och ett moderat övertag på över 20 procent att slåss emot. Trots att hon varit oppositionsborgarråd sedan valförlusten 2006 är hon fortfarande en politisk doldis med mycket att leva upp till. 

Som tidigare ledamot i partistyrelsen och biståndsminister 2003–2006 har Carin Jämtin förvisso gedigen erfarenhet av maktens korridorer. Men även om hon behärskar det politiska spelet är det stor skillnad på att vara en av många i skuggan av Göran Persson och att axla rollen som en blivande Annika Billström. Det är en sak att resa till Mali och diskutera bistånd, en annan att leda Sveriges huvudstad ur en global kris – med ett leende på läpparna.  

Internt talar socialdemokrater om Carin Jämtin som en högst kompetent och lyssnande kamrat som brinner för politiken snarare än bilden av politiken. En styrka som också kan visa sig bli hennes stora svaghet; även på lokal nivå är politiken alltigenom medialiserad och det gäller att göra sig rätt i rutan. Det spelar ingen roll att Carin Jämtin är progressiv och engagerad, arbetar för jämställdhet och mot fattigdom. Att hon under den gångna perioden kämpat för fritidsgården Egalia eller lovat att utse ett hbt-borgarråd. Prata politik vinner man inga val på. I ABC:s första valdebatt i torsdags (21/1) hade hon i alla fall svårt att matcha Sten Nordins avkopplade attityd.  

Under åren som gått har vi inte sett mycket av henne. Hon är långt ifrån ”Stockholms mest kända lokalpolitiker” som partiet påstår – snarare har parhästen Roger Mogert varit en mer profilerad och karismatisk Stockholmssosse.

På jobbkongressen den 30 oktober i fjol valdes Carin Jämtin till suppleant i partiets verkställande utskott, VU, där de viktigaste besluten fattas. Men när Aftonbladet frågade kongressdeltagarna dagen därpå var det få som kände igen henne.

Det är lite orättvist. Hela partiet har, sedan rådslagen startade hösten 2007, varit upptaget av ett omfattande gör-om-mig-arbete och Jämtin var med och ledde rådslagsgruppen om klimatfrågan. Det är ett arbete som har tagit mycket kraft, ända upp till Mona Sahlin, och det har skett på bekostnad av röster till de borgerliga. Men möjligen lyckas det förankra politiken hos de egna igen.  

Vad vill då Socialdemokraterna? Lyssnar man på retoriken ser politiken underutvecklad ut. Valaffischernas klichéer, ”Fler som söker jobb eller fler jobb att söka?”, är lätta att göra sig lustig över. Men under ytan finns en riktning: klassiska välfärdsfrågor som jobb, skola och barns uppväxtvillkor. Det handlar om att nå de breda väljargrupperna. Carin Jämtin prioriterar ungdomsarbetslösheten högst och talar om Komvux, ”bristyrkesutbildningar” och 100 miljoner mer än majoriteten till jobbskapande insatser. 

En viss skillnad i prioritering. Sysselsättning, inte skattesänkning. 

På en annan nivå har dock omvandlingen av socialdemokratin sett ut som en reträtt. ”Vi ska ta krafttag mot brotten”, skriver Carin Jämtin och Thomas Bodström (SvD 14/12-09) och låter nästan som Moderaterna: ”Socialdemokraterna ska vara det parti som agerar hårdast mot brottsligheten och brottslighetens orsaker.” Och när det i förrförra valrörelsen hette att ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter skulle stoppas låter det i dag så här: ”de kommunala bostadsbolagen ska bygga hyresrätter för intäkterna från reautförsäljningen av hyresrätter.”  

Den 19 september är det val. Att S i Stockholm startar valrörelsen redan nu kan tyckas förutseende. När det gäller Carin Jämtins chanser att komma ikapp Sten Nordins popularitet är kampanjen inte en dag för tidig, det är toksent snarare än ”rekordtidigt” som man vill göra gällande. Det gäller inte bara personfaktorn – Moderaterna har ett starkt stöd i opinionsundersökningarna, drygt 42 procent i Stockholms stad mot 21 procent för Socialdemokraterna (Skop, 26/11–09). 

En tidig valkampanj kan lika gärna slå bakut. Moderaterna får i lugn och ro scanna av vilka frågor som fungerar och inte. De hinner studera den socialdemokratiska strategin för att sedan gå till angrepp där den är som svagast. 

Moderaterna har också  fördel av att Stockholm klarat sig förhållandevis bra i krisen, samtidigt som svensk ekonomi förutspås växa mer än väntat. Arbetslösheten blir heller inte så hög som befarat, under tio procent, enligt finansdepartementets senaste bedömning.

Socialdemokraterna har haft gott om tid på sig att fundera ut en vassare politik. Medan valrörelsen på riksplan handlar om att bygga och visa upp två trovärdiga allianser verkar de rödgröna i Stadshuset på gott och ont sakna den sammanhållningen. Vill Carin Jämtin vinna valet gäller det att börja visa upp en enad fasad, hon behöver Miljöpartiets 14 procent i mätningarna.

Å andra sidan är Stockholmarna trendkänsliga. 

Vågskålen har tippat över snabbt förut. Med 234 dagar kvar har Carin Jämtin ändå tid på sig att öva på rollen som Stockholms ansikte utåt.