Stockholms Fria
Stockholms Fria
Normbrytande nyheter
ANNONSER
Rekommenderade artiklar
Valerie Solanas som charmig, svärande bohem
”Att kalla en man ett djur är att smickra honom. Mannen är en maskin, en vandrande dildo.” Valerie Solanas, gestaltad av Lili Taylor, skräder inte med orden när hon stryker runt på New Yorks gator och med ilsken frenesi skramlar ihop pengar till överlevnad genom att förolämpa folk på gatan, samtidigt som hon skriver på Scum manifesto och pjäsen Up your ass. I shot Andy Warhol, om Valeries liv och vad som ledde fram till att hon sköt Warhol, hade lätt kunnat bli en politisk pamflett eller ett förutsägbart psykologiskt drama. Men Mary Harron väljer att ta ett steg tillbaka, inte kommentera skeendet utan bara låta händelserna utveckla sig utan att lägga in tydliga markörer för hur de ska tolkas.
Gripande människoöden och lek med konventioner
Herzog är inte bara en originell regissör av spelfilm, han har även utvecklat en säregen stil som dokumentärfilmare. The white diamond (2004), Grizzly man (2005) och Encounters at the end of the world (2007) skildrar udda existenser som sökt sig bort från civilisationen. Människoöden varvas med absurditeter och en nästan religös skildring av naturen – som när dykare andäktigt förbereder sig för att simma under istäcket vid Antarktis i Encounters at the end of the world, eller när svalor virvlar in i en helig grotta under ett vattenfall i djungeln i The white diamond.
Den artiga helamerikanska mördaren
På 50-talet mördade Charles Starkweather elva personer när han tillsammans med sin minderåriga flickvän Caril Ann Fugate flydde från polisen genom Nebraska och Wyoming. Händelsen blev medialt uppmärksammad och har inspirerat till filmerna Badlands (1973) och Natural born killers (1994). Medan Oliver Stones 90-talsfilm är tonsatt med skränig rock använder sig Terrence Mallick i sin debutfilm av Carl Orffs Gassenhauer som återkommande ledmotiv. Det är en ljus, lätt melodi som för tankarna till barnvisor och ställs i stark kontrast till de mord som begås.
En svart sjal fylld med vind
Översättningar av filmtitlar till svenska blir ofta platta, alltför bokstavstroende. Språkets skönhet går förlorad. När det gäller den iranska filmen Dagen jag blev kvinna förstår jag inte ett ord av originaltiteln. Kanske är den lika prosaisk. Och även om titeln inte låter skymta något av det vackra bildspråket och symboliken så sammanfattar den filmens grundhandling bra.
Febrigt sökande efter verklighetens tunnaste fibrer
Allt i naturen kan beskrivas med matematik. Det är matematikern Max Cohens (Sean Gullette) övertygelse. I sitt sökande efter en enhetlig formel som kan avkoda skapelsens mysterier studerar han börsen i ett ständigt sökande efter mönster. Men i Darren Aronofskys debutfilm Pi från 1998 låter sig inte verkligheten naglas fast som ett försöksobjekt avgränsat från forskaren.
© 2025 Stockholms Fria