Farfar knackade på dörren iklädd full tomtemundering:

– Hoho! Finns det några snälla barn här?

– Jaaa! utbrast alla barn.

Sedan kom funderingarna.

– Det låter som farfar, sa min dotter, som noterade att tomten bröt på finska.

– Nä, det gör det inte, svarade den äldre kusinen bestämt, som om han försökte övertyga sig själv.

Ingen blev rädd, inte ens min yngsta som träffade tomten för första gången. Kanske berodde det just på att han kändes bekant.

Med intresse iakttog jag barnen och blev påmind om att det inte handlar om att tro eller inte tro på tomten. Jag, som känner en viss skepsis inför hela tomtegrejen, bestämde mig för att se det hela som en lek precis som barnen verkar göra. Varken mer eller mindre.

Julen fortskred och väl ombord på tåget hem summerade vi dagarna. Än en gång konstaterade vi att det inte är helt lätt att bo hos familjen. Jag vet inte om vi kommer att minnas det, men jag ska ta med mig att tomten är en lek, och att alla får vara med oavsett om man är snäll eller inte.

Till nästa jul önskar jag att vi vuxna påminner oss själva om det, när vi överväger att hota med tomten för att disciplinera barnen i juletid.