Normbrytande nyheter
I bilismens era är vi alla individualister. Makt, resurser och statsutrymme centreras kring den heliga bilen medan kollektivtrafikanter, cyklister och fotgängare står längst ned i hierarkin. Välkommen till Trafikmaktordningen.
Det finns tydligen två speciella grupper som gärna tar till våld eller hot mot misshagliga konstverk: militanta islamister och militanta maskulinister. Ja, det verkar faktiskt som om de nätextremister som spritt hatbudskap mot Turteatern på sistone går in hårt för att bevisa Gudrun Schymans gamla tes att män är som talibaner – eller kanske bara att Valerie Solanas hade rätt i sina åsikter om män.
...regissör och konstnärlig ledare på Turteatern i Kärrtorp, vars hyllade uppsättning av Valerie Solans radikalfeministiska Scum-manifest har orsakat en hatkampanj på nätet och stor uppmärksamhet i medierna.
15-åriga Alma bor i Skoddeheimen, en liten bortglömd, gråkall håla i Norge där grannarna spionerar på varandra och där de uttråkade tonåringarna roar sig med alkohol, cigaretter och droger. Alma avskyr stället och bara väntar på att få flytta därifrån. Under tiden drömmer hon våta drömmar om klassens snygging Arthur. Hon är så sexuellt frustrerad att hon ringer en sexlinje för flera tusen kronor, till hennes mammas bestörtning.
Anne Villacèques tredje långfilm är baserad på en bok, skriven av hennes lärare i filosofi. Och filosofilärare är också filmens huvudperson Paule Zachmann (spelad av Anne Consigny). Paule blir hastigt lämnad av sin man och som kvinna i övre medelåldern drabbas hon först av apati. Att exet dessutom har träffat en ny kvinna i 28-årsåldern gör inte att livet blir roligare. Men Paule har en syster, Opale (spelad av Carole Franck), som får henne att testa internetdejting.
Nörden har sedan 1990-talet gått från att vara en marginell bifigur både på film och i verkliga livet till att hamna i strålkastarljuset och bli framgångsrik. Självklart beror det mycket på att datanörden är en av de stora vinnarna i dagens samhälle. Det återspeglas i filmer och i den sociala statusen. I artiklar utmålas nörden numera som en hipp typ som tjänar pengar. Det har instiftats en Geek pride day som firas varje år den 25 maj och på Facebook samlas kvinnliga nördar i gruppen Geek women unite. På Tekniska museet i Stockholm anordnas nördcafé varje onsdagkväll där inbjudna eldsjälar berättar om sina specialintressen.
Andrea Arnolds Wuthering heights är en värld av ljud. Stormvindar, frustande hästar, flämtningar, ödesmättade kyrkklockor, men sparsamt med röster. Här är linsen ständigt grumlad av passion, hat och djuriska drifter som tycks springa ur själva gyttjan som Catherine och Heathcliff klafsar runt i. Den skakiga handkameran ger bilder som är gryniga, ofta suddiga och mörka. Över hedarna blåser det ständigt och landskapet är dränkt i fukt. När Arnold skildrar den tragiska kärlekshistorien mellan Catherine och Heathcliff betonar hon det fysiska och råa. Hur Catherine slickar Heathcliffs variga sår efter att han blivit piskad, hur de två smetar in varandra med dy. Höns som skakar i dödsryckningar när blodet rinner ur snittade strupar.
I dag arrangeras Socialistiskt forum för tionde året i rad. Programmet innehåller bland annat föreläsningar, seminarier, debatter och workshops.
Ögat tittar på en film där ljudet är en del av handlingen och ingen pålagd effekt à la Hollywood. Inga effekter? Det kan man trots allt inte säga om Ann-Sofi Sidéns och Jonathan Beplers nya film Curtain callers. Ett filmverk som utgår från Dramaten; scenen, huset, projektet och symbolen. Naturligtvis är det fullt av effekter, men, det som upphovsmännen i sitt konstverk vill närma sig är inte sådana känslomässiga resor som teaterpjäsen i sig ska ge publiken. Istället frågar de sig om sådant kan uppstå om man låter arbetet bakom scenen vara huvudakten. Ett arbete som kan vara både av grov och finlirskaraktär. Och här med en skruv: Det är inte bara en rätt upp och ner dokumentation av teatermaskinen Dramaten; bakdörren, källargångarna, trapporna via biljettkassorna, garderoberna, sminket, salongerna till, vad vet jag, primadonnalogen och chefsnästet, taket och de förgyllda spirorna utanför. Nej, förutom detta har Bepler, som är kompositör, bjudit in 600 körsångare för att göra ljud och ta plats i salongen, dock sittandes på parkett istället för att performa på stora scenen.
På Teater Giljotin möter vi först och främst ett rum. Hörnen avgränsas av stålrör, golvet är av glesa plankor, väggarna är genomskinliga. Ett skarpt ljus lyser upp alltihop.
© 2025 Stockholms Fria