Elitistisk graffiti ger andrum
Om Zappos Crush the War är ett "folkligt" graffitiverk kan det motsatta sägas om Snows silvermålning från 1988. I andra delen av serien Fria graffitiakademin förklarar Jacob Kimvall varför vi också behöver svårtillgänglig graffiti.
Fria graffitiakademin | Del 2: Elitistisk graffiti
I förra artikeln i serien Fria Graffitiakademin gjorde jag en förenklande distinktion mellan två sätt att förhålla sig till sin publik som graffitimålare - ett folkligt och ett elitistiskt. Om den förra målningen (Zappos Crush the War) kan placeras i den folkliga polen så hamnar Snows silverpiece från 1988 i den elitistiska. Här finns inga glada färger eller något lättfattligt budskap. Målningen är dessutom gjord i mynningen av ett stickspår som löper under pendeltågslinjen mellan Karlberg och Solna/Sundbyberg. Den är bara synlig för den som tar sig dit ner, vilket inte vem som helst gör.
Samtidigt behöver man inte vara graffitimålare för att uppskatta Snows formsäkra elegans och det finns mycket att hämta för den som investerar lite tid. Konstnären Petter Zennström har uttryckt sin stora beundran för just denna målning och en önskan om att ha gjort någonting liknande.
Snow har gjort en wildstylepiece - vilket försvårar för den ovana betraktaren, men det är ändå knappast omöjligt att se de fyra bokstäverna: S-N-O-W.
Wildstyle är inte vild i meningen spontan, expressionistiskt utlevande eller obehärskad. Tvärtom är en wildestylemålning oftast en noggrant förberedd komposition utförd med beräknande kyla och precision. Snarare bör det vilda uppfattas metaforiskt. Det som gör Snows målning vild är bokstavsbehandlingen med slängande och tillskruvade delar och ornamenterande pilar och balkar. De fylliga och bastanta bokstäverna är glest sammanfogade samtidigt som de präglas av en närmast överdrivet svängande dynamik. Flera av pilarna och balkarna är rytmiserade, som den som sticker ut ur W:et och studsar till några gånger för att sedan skjuta ner framför och över bokstaven. Snow var då egentligen känd som charactermålare, det förvånade många att han brände till med en så komplex stil.
Färgpiecen förvandlar ofta väggen, den har en tendens att ligga ovanpå och dölja ytan. Så inte Snows silverpiece. Här är målningen liksom sammansmält med ytan den är gjord på, underlaget lyser igenom silvret som rentav förstärker ytstrukturen. Jag vet inte hur väl det kommer att göra sig i tryck, men på mitt fotografi syns hur vackert betongens råa plankade textur speglas i och rentav förstärks genom piecens ifyllning. De långa koboltblå outlinesen, konturlinjerna, böljar fram i gränsen mellan betong och silver. Ibland breda och tydligt markerande, ibland tunna och knappt synliga - liksom bortbrända av silvrets eller betongens kraft.
Att Snow egentligen jobbar med characters och är en skicklig tecknare syns i de få figurativa element som finns. Mellan S:et och N:et finns ett kikarsikte i vilket silhuetten av en människa syns. Det är en version av rapgruppen Public Enemys emblem. Två balkar på piecens vänstra sida övergår i en skjutande mini-Uzi (en liten kulsprutepistol), vilket även det kan läsas som en referens till Public Enemy. Gruppen hade nyligen släppt sin fullängdsdebut Yo! Bum Rush the Show, en musikaliskt revolutionerande och innehållsligt militant skiva som blandade hårda beats och en battleattityd från hiphopen med referenser till Malcolm X och black power.
En av låtarna heter just My Uzi Weighs A Ton. Det är en textrad som återkommer i flera av texterna och den tunga mini-Uzin förvandlas till en symbol för såväl deras hårt rytmiserade och avskalade stil som för en konstnärlig revolution strävande efter social utjämning. Och även det kanske omöjliga i anspråken: 'If Miuzi wasn"t heavy I"d probably fire it.'
Ur det folkliga förhållningssättet har mycket av dagens streetart vuxit fram, den är mer accepterad och uppfattas av många per definition som mer konstnärlig än graffitin. Men skillnaden ligger inte på ett konstnärligt plan utan i förförståelsen och i graden av kunskap som krävs för att göra en tolkning.
Jag vill avsluta med att slå ett slag för rätten att vara krävande i de offentliga rummen. För utan det svårbegripliga blir stadsrummet utarmat, utan det specifika som kräver specialkunskap försvinner berättelser bortom det omedelbart begripliga, och utan minoriteters synlighet riskerar staden att bli kvävande.