My Morin arbetar till vardags som sjuksköterska på Södersjukhusets akutmottagning och är vice ordförande i Läkare i världen. En kväll i veckan arbetar hon frivilligt på den hemliga vårdmottagning i Stockholm som organisationen driver.

– Jag ser det som mitt ansvar, det är sunt förnuft. Men det är skamligt att kliniken ska behöva finnas, vård på lika villkor är en mänsklig rättighet, säger hon.

Mottagningen rymmer en expedition, ett väntrum och ett par mottagningsrum. Soffor, några britsar, skyddande skärmar och ett par skrivbord. Utrymmet är snålt tilltaget. Man kan tänka sig ljudvolymen när uppemot trettio personer ska trängas här under en kväll.

De som hittar hit har hört det ryktesvägen eller direkt från någon sjuksköterska eller läkare. Ett femtiotal arbetar gratis för att kunna erbjuda vård åt behövande. Sjuksköterskor, läkare, massörer, sjukgymnaster och psykologer. De sistnämnda har man bara tre av, det skulle behövas fler. Det är många som har psykologiska problem. Psykiater saknas.

Volontärerna möter alla typer av vårdbehov, från lättare hjärnskakning och allergier till diabetes och graviditet. Vissa läkemedel doneras privat till mottagningen. Antibiotika är det dock brist på. Och någon avancerad utrustning finns inte, kliniken kan endast ta hand om de mest basala behoven.

– Vi kan till exempel bara ta kapillära prover, inga labbprover, säger My Morin. Mycket kan vi remittera vidare till Röda korset men ibland går det inte.

Läkare i världen har nytta av ett brett kontaktnät och kan hjälpa till att ordna vård i den vanliga sjukvården. Men det är inte alls ovanligt att man som papperslös nekas vård. Vi får höra om en pojke som behövde röntga lungorna på grund av misstänkt tbc. Skolläkaren uppmanade familjen att besöka sjukhus, men sjukhuset nekade till vård. Först tredje gången, efter flera påringningar från läkare och rektor, genomfördes undersökningen.

– Nu hade pojken inte tbc, men tänk om han hade haft det?

Flera familjer är på plats i kliniken för att berätta om sina upplevelser av den svenska sjukvården. Vi träffar en familj från Azerbajdzjan, tre syskon och en mamma. Sonen berättar att de har bott i Sverige i sex år men tvingas leva gömda sedan avslaget kom för fyra år sedan. I samma veva blev pappan utvisad. Sedan dess har de inte hört något från honom.

Två av barnen har haft behov av vård, liksom mamman. Dottern behövde operera trumhinnan men det gick för lång tid och skadan hann bli permanent.

– En operation kostar för mycket pengar och Röda korset kunde inte heller hjälpa, berättar sonen.

My Morin hoppas på en lagändring så att Sverige kan leva upp till de konventioner man skrivit under. Vård är en rättighet och ska inte behöva ges på välvilja.

– Jag har jobbat i biståndsprojekt utomlands. Det här liknar mer Darfur: vi bedriver katastrofsjukvård med väldigt basala medel, fast i Sverige.