Normbrytande nyheter
Det blir allt vanligare att använda kultur som lockbete för turister, företag och arbetskraft. Det har varit viktiga punkter för Kulturvision 2030 som avslutas i juni. I Huddinge handlar kulturpolitik mer om dialog och förståelse.
Behandling av personuppgifter ska regleras i kollektivavtal och arbetsköpare förbjuds att slentrianmässigt begära utdrag ur belastningsregistret. Det är några av förslagen i regeringens utredning om integritetsskydd i arbetslivet.
I debatten om Sverigedemokraterna är det oerhört lätt att låta hjärtat arbeta istället för att låta hjärnan göra det, skriver Toni Lappalainen. Hjärtat vill gärna ta till de där uttrycken som just skadar debatten, samma uttryck som också gör att man förlorar debatten.
Det här är berättelsen om en svensk frihetskämpe på 1700-talet som kom att betyda mycket för den grundlagsskyddade tryckfrihet vi ännu har, skriver Michael Gajditza. Han tror dock inte att Forsskål anade att hans ord, nästan 250 år senare, lika gärna kunde handla om dagens samhälle och till exempel IPRED-lagen och annan motsvarande inskränkande och repressiv lagstiftning. Friheten måste ständigt försvaras, menar Gajditza, och i vetskap om att slutenhet och hemlighållande är diktaturens bästa vapen så är öppenhet och frihet vad vi måste välja för att upprätthålla en demokrati.
Domaren Tomas Norström som anmäldes för jäv efter The pirate bay-rättegången då han verkar i samm
När countryn blivit kommersialiserad måste man gräva i undervegetationen för att hitta country värd namnet, menar Bengt O Tedeborg. Han skriver här om några nya artister som influerats av klassisk hony tonk, folkmusik och Bakersfieldcountry.
Så länge riksdagpartierna fortsätter sin inhumana behandling av invandrare är det svårt att ta deras kampanj mot sverigedemokraterna på allvar. Först när alla medborgare har samma rättigheter kan de svära sig fria från rasism, skriver Olle Ljungbäck.
Jag minns min högstadietid utmärkt väl. Lärarlösa lektioner, stora klasser, böcker med utslitna sidor och söndernötta kanter, skolbänkar med femton år gamla kärleksmeddelanden inristade under bänklocken. Jag minns fotbollsmålen vars vita färg flagnat och nätmaskorna som var större än fotbollarna själva. Jag minns den röda tegelfasadens förfall och de enorma håltimmarna man slog ihjäl vid den lokala grillkiosken. Jag minns att håltimmarna förvandlades till skolk och jag minns kvartssamtalet när en lärare frågade om jag vill leva på socialen när jag blir vuxen.
Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt är en riktig klassiker, en prototyp för det moderna stormiga familjedramat. En familj där fadern och sönerna super, ena sonen är dödssjuk och modern knarkar. Familjemedlemmarna förenas i en stark hatkärlek fylld av skuldkomplex, de kritiserar och sårar varandra hela tiden, samtidigt som de frenetiskt försöker undvika att ta upp vissa minerade samtalsämnen. Visst känns det igen från Lars Norén, Jon Fosse och många mindre namnkunniga dramatikerkolleger.
I förra veckan fick Suzanne Breen, redaktör på nordirländska Sunday Tribune, hembesök av polisen som hotade att åtala henne om hon inte röjer sina IRA-källor och överlämnar allt material som hon använt i två omdebatterade artiklar om IRA. Breen vägrar och riskerar nu tio års fängelse för medverkan till terrorism.
© 2026 Stockholms Fria