Stockholms Fria

Under vårfloden besökte jag ett vattendrivet sågverk i Bohuslän.

Hur gammal sågen är vet inte ägaren. Den har gått i arv i flera generationer. Den är moderniserad, vattenhjulet har ersatts av en turbin.

I höst införs betygsliknande omdömen på Stockholmselevernas kunskaper och sociala förmåga från och med årskurs fem. Det beslutade utbildningsnämnden i torsdags. I dag förbjuder skollagen den här typen av skriftliga omdömen, men nu har den gamla disciplinåtgärden dammats av och förbudet kan komma att upphävas vid halvårsskiftet.

Jag har inte riktigt insett det förut, men nu står det klart – när moment:teater är ordentligt i lektagen ägnar de sig åt en märklig hybrid mellan berättarteater och commedia dellarte. Inte så att man slår kullerbyttor på scenen, inte heller bär skådespelarna masker (om nu inte ett par John Lennon-glasögon ska räknas till den kategorin), och historien handlar inte om Arlecchino, Pulcinella och Pantalone. Nej, jag tänker på själva attityden till spelet, hur skådespelarna ständigt avbryter den historia de håller på att berätta för att istället småprata, gräla, dricka te eller kommentera sin egen föreställning. (I commedia dellarte kallas sådana utflykter för lazzi.)

Med Johan Franzons nyskrivna pjäs, Gasellpojken, vigs ett återhållet dramatiskt språk och Teater Sesams teatrala känslighet så lyckosamt samman, att resultatet är en ren fröjd att skåda.

Det genomgående temat i Brorsan är mätt är hämningarnas radarpar, skam och skuld. Skammen över det egna arvet och skuldkänslan över att förneka det.