Normbrytande nyheter
Kan man lita på Europa? Frågan ställdes av den amerikanska regeringen efter andra världskriget. Svaret blev nej. Det kommunistiska Sovjet och radikala socialistpartier innebar ett alltför stort hot mot den amerikanska definitionen av ett liberalt samhälle.
Efterskrigstiden var en tid av befrielse och uppror inom konsten. Måleriet togs ner från höga hästar och det stänktes, hälldes, sköts, kladdades och krälades i färg i ateljéer, men också på andra håll. Performance blommade och både konstnärer och publik intresserade sig alltmer för själva handlingen att måla.
Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!
På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.
Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.
Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.
Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.
Gatukonsten är kanske bara i början av sin utveckling. Den tanken slår mig när jag ser utställningen med Emess från Berlin i det konstnärsdrivna galleriet Candyland på Södermalm. Emess, som arbetat med gatukonst sedan han var barn, är nu i 40-årsåldern. Han vill inte avslöja sitt riktiga namn.
Tillvaron är svartvit. Kanske ska allt stelna och civilisationen kväva sig själv. Att röra sig i den norske konstnären Gardar Eide Einarssons utställning Power has a fragrance på Bonniers konsthall i Stockholm är som att gå på tunn is i en värld utan diskussioner, tvivel eller humor. Visioner är irrelevanta, icke önskvärda. Allt är bestämt, under kontroll. Ingenting får ändras.
Skulptören Lars Kleen är förste utställare i det nyöppnade Sven-Harrys konstmuseum. Han är känd för sina monumentala verk, som inte alltid får plats i vanliga konsthallar och denna gång är det med nöd och näppe. Tre stora verk visas, tre stora konstruktioner som jag tänker mig som skulpturer av olika aspekter på det mänskliga psyket.
© 2025 Stockholms Fria