Kultur

Yaron (Yiftach Klein), ledare för en israelisk insatsstyrka mot terrorism, gör armhävningar framför sin gravida fru som håller räkningen åt honom. När han går på fest är han klädd i linne och dunkar poliskollegorna i ryggen, och på puben visar han sin pistol för en 15-årig servitris och frågar om hon vill känna på den. Regissören Nadav Lapid påminner oss ständigt om att Yaron är en självcentrerad karlakarl som har svårt att sänka garden. Till och med när han i smyg lånar ett barn på en fest och ställer sig prövande framför spegeln med barnet i famnen tycks han mest titta på sig själv, medan barnet förblir en accessoar.

På Stockholms filmfestival kan man som vanligt ta del av film från delar av världen som annars lyser med sin frånvaro i biosalongerna. Joseph Israel Laban från Filippinerna skildrar livet för knarksmugglare i sin omskakande film Cuchera.

”Att kalla en man ett djur är att smickra honom. Mannen är en maskin, en vandrande dildo.” Valerie Solanas, gestaltad av Lili Taylor, skräder inte med orden när hon stryker runt på New Yorks gator och med ilsken frenesi skramlar ihop pengar till överlevnad genom att förolämpa folk på gatan, samtidigt som hon skriver på Scum manifesto och pjäsen Up your ass. I shot Andy Warhol, om Valeries liv och vad som ledde fram till att hon sköt Warhol, hade lätt kunnat bli en politisk pamflett eller ett förutsägbart psykologiskt drama. Men Mary Harron väljer att ta ett steg tillbaka, inte kommentera skeendet utan bara låta händelserna utveckla sig utan att lägga in tydliga markörer för hur de ska tolkas.

Kriget kanaliserar mörka känslor och skapar musikalisk harmoni och disharmoni för massorna. Katarina Andersson har träffat två av medlemmarna i ett av Stockholms för närvarande hetaste band.