Kultur

Arbetet bakom i huvudrollen

Ögat tittar på en film där ljudet är en del av handlingen och ingen pålagd effekt à la Hollywood. Inga effekter? Det kan man trots allt inte säga om Ann-Sofi Sidéns och Jonathan Beplers nya film Curtain callers. Ett filmverk som utgår från Dramaten; scenen, huset, projektet och symbolen. Naturligtvis är det fullt av effekter, men, det som upphovsmännen i sitt konstverk vill närma sig är inte sådana känslomässiga resor som teaterpjäsen i sig ska ge publiken. Istället frågar de sig om sådant kan uppstå om man låter arbetet bakom scenen vara huvudakten. Ett arbete som kan vara både av grov och finlirskaraktär. Och här med en skruv: Det är inte bara en rätt upp och ner dokumentation av teatermaskinen Dramaten; bakdörren, källargångarna, trapporna via biljettkassorna, garderoberna, sminket, salongerna till, vad vet jag, primadonnalogen och chefsnästet, taket och de förgyllda spirorna utanför. Nej, förutom detta har Bepler, som är kompositör, bjudit in 600 körsångare för att göra ljud och ta plats i salongen, dock sittandes på parkett istället för att performa på stora scenen.

Fin tolkning av tvekan inför vuxenvärlden

På Teater Giljotin möter vi först och främst ett rum. Hörnen avgränsas av stålrör, golvet är av glesa plankor, väggarna är genomskinliga. Ett skarpt ljus lyser upp alltihop.

Livet kringskuret av våld

Yaron (Yiftach Klein), ledare för en israelisk insatsstyrka mot terrorism, gör armhävningar framför sin gravida fru som håller räkningen åt honom. När han går på fest är han klädd i linne och dunkar poliskollegorna i ryggen, och på puben visar han sin pistol för en 15-årig servitris och frågar om hon vill känna på den. Regissören Nadav Lapid påminner oss ständigt om att Yaron är en självcentrerad karlakarl som har svårt att sänka garden. Till och med när han i smyg lånar ett barn på en fest och ställer sig prövande framför spegeln med barnet i famnen tycks han mest titta på sig själv, medan barnet förblir en accessoar.

Experimentell scenkonst i högform

Egentligen skulle det vara fullt befogat att ställa sig frågan vad den här uppsättningen egentligen handlar om. Svaren kan nästan bli lika många som det finns åskådare. Men detta är kanske oviktigt i sig. Mer väsentligt är upplevelsen, där en oändlig mix av olika konstarter möter publiken.

Knarksmugglarnas plågsamma vardag i Filippinerna

På Stockholms filmfestival kan man som vanligt ta del av film från delar av världen som annars lyser med sin frånvaro i biosalongerna. Joseph Israel Laban från Filippinerna skildrar livet för knarksmugglare i sin omskakande film Cuchera.

Scum skakar om förstelnade hjärnor

Den är full av våld, hat och motsägelsefulla resonemang. Men också vansinnigt rolig och skrämmande sann. När Valerie Solanas radikalfeministiska Scum-manifest sätts upp på svenska är det utan censur, publiken får själv problematisera och gärna blir förvirrad. ”Det handlar om att börja ifrågasätta sitt strukturella tänkande”, säger skådespelaren Andrea Edwards.

Valerie Solanas som charmig, svärande bohem

”Att kalla en man ett djur är att smickra honom. Mannen är en maskin, en vandrande dildo.” Valerie Solanas, gestaltad av Lili Taylor, skräder inte med orden när hon stryker runt på New Yorks gator och med ilsken frenesi skramlar ihop pengar till överlevnad genom att förolämpa folk på gatan, samtidigt som hon skriver på Scum manifesto och pjäsen Up your ass. I shot Andy Warhol, om Valeries liv och vad som ledde fram till att hon sköt Warhol, hade lätt kunnat bli en politisk pamflett eller ett förutsägbart psykologiskt drama. Men Mary Harron väljer att ta ett steg tillbaka, inte kommentera skeendet utan bara låta händelserna utveckla sig utan att lägga in tydliga markörer för hur de ska tolkas.

På besök i helvetet

Att våra rädslor förändras över tid förstår man efter ett besök på utställningen Helvete på Liljevalchs, där ondskans olika ansikten speglas från 1600-talet fram till nutid. I dag känns fasan för den yttersta domen och skärselden långt borta, och smådjävlarna i 1600-talets skräckscenerier för snarare tankarna till sagorna och äventyrens värld än skrämmer och berör. Trots det är medeltidsverken en viktig del i utställningen, de handlar om hur tro och religion kan skapa rädslor och rena helveten.

”Mer ärlighet än förfining”

Kriget kanaliserar mörka känslor och skapar musikalisk harmoni och disharmoni för massorna. Katarina Andersson har träffat två av medlemmarna i ett av Stockholms för närvarande hetaste band.

Sidor

© 2026 Stockholms Fria