Fria graffitiakademin | Del fyra: Kameleonten

Denna osignerade kameleont satt på en brandgavel vid en parkeringsplats på Nybrogatan, ett stenkast från Kungliga Dramatiska teatern, och försvann i slutet av nittiotalet då tomten bebyggdes. Jag tror att Kameleonten saknas av många, för under de dussinet år som den satt där hann den bli till en självklar del av stadsbilden, och till och med hamna i en guidebok över stockholmska sevärdheter.

Den målades 1994 och blev senare samma år omslagsbild till Reptile Riffs – en samlingsskiva med låtar av grupper som Slayer, Biohazard, Sepultura och Panthera. Konstnärerna fick under skivbolagets beskydd möjlighet att måla en vägg mitt i Stockholm och skivbolaget fick ett skivomslag som inte bara fanns som en bild i någon illustratörs portfolio, utan existerade ute i staden. Jag kan väl förstå om de uppskattade kontrasten mellan den ruffa tegelväggens dova nyanser och den elegant målade Kameleontens klara, glittrande blå färger

Målningen var gjord med sprejfärg men annars var Kameleonten knappast någon självklar graffitimålning. Alldeles bortsett från att den var ett beställningsjobb så fanns inga bokstäver, signaturer eller dedikationer, egentligen ingen som helst graffitiattityd; ingen spretighet skapad av olika bildelement eller någon bakgrund som håller dem samman. Till sin estetik ligger den närmare forna tiders utbildningsplanscher, de där olika djur och arter presenteras utlyfta ur sina sammanhang. Fast istället för skolplanschens stela saklighet finns ett krispigt skimmer och en poetisk lyskraft; och istället för graffitins rörelse och dynamik – stillhet och ett upphöjt lugn.

Kameleonten rör sig alltså i graffitins verkliga utmarker, vilket bland annat resulterat i att det varit svårt att få tag på bilder på verket. Malcolm Jacobsons omfattande bildarkiv (som jag tidigare använt till denna artikelserie) innehåller inga bilder på målningen – han hade inte uppfattat den som en graffitimålning. Själv vet jag att jag fotograferat den men kan inte hitta bilden i min betydligt blygsammare samling. Jag vet inte under vilken kategori jag kan ha sorterat in den. Det är knappast någon piece, inte heller någon character.

Trots detta, och trots att den inte var signerad och dessutom beställd för att bli skivomslag, var det för de flesta graffitimålare uppenbart vilka som gjort Kameleonten. Det fanns inte speciellt många i Stockholm som hade förmågan att skapa en målning av denna storlek och med denna kvalité. Knappast över huvud taget någon alls utanför graffitimålarnas snävaste kretsar.

Alltså: upphovsmännen var Tariq och Akay, som något år tidigare skapat ett verk med likartat tema och utförande – målningen "Le Grand Bleu" under Sankt Eriksbron.

Jag ska erkänna att jag från början störde mig på Kameleonten. Inte för att jag är någon hårdför puritan som tycker att graffare måste förhålla sig till graffititraditionens bildspråk. Inte heller handlade det om att jag är motståndare till uppdragsmålningar.

Nej, det var dess bristande kameleontiskhet som irriterade mig. Borde inte konstnärerna på något sätt gestaltat den egenskap för vilken kameleonten är mest känd, nämligen dess förmåga att kamouflera sig och smälta in i omgivningen? En blåskimrande kameleont målad av två graffitimålare på en brandgavel mitt på burgnaste Östermalm, och skapad för att bli hårdrocksskivomslag. Alltså, ett mindre anpassat djur fick man ju faktiskt leta efter.

Våren 1997 besökte jag målningen tillsammans med en studiecirkel i måleri och Tariq mötte upp och berättade om sitt verk. Nästan alla deltagarna kände till Kameleonten och flera protesterade när han berättade att den var gjord 1994 och inte ens var tre år gammal. Men Kameleonten har ju funnits jämt, ungefär så löd invändningen. Då insåg jag att den visst hade smält in. Inte genom att Kameleonten anpassat sig till omgivningen, utan genom att stadsrummet anpassat sig till Kameleonten. Det var som om den alltid suttit där på väggen och blickat ut över Nybrogatan.