Normbrytande nyheter
Lite grått hår är inte så mycket att bry sig om. Människor i Sverige lever i dag i snitt 25 år längre än för hundra år sedan och samma utveckling har skett även i andra rika länder. Dessutom lever vi allt längre med hyfsad hälsa. Och vetenskapsmännen arbetar nu med metoder för att bromsa det naturliga åldrandet - något som sannolikt medför att medellivslängden ökar ännu mer de närmaste decennierna.
Soffan, teven och jag - på senare tid har vi utgjort delar av en helig treenighet. Och knappt har de olympiska spelen avslutats innan det är dags för inomhus-VM i friidrott, Paralympics, utförsåkning, formel-1 och damfotboll. Därutöver visas i vanlig ordning rikligt med herrfotboll.
Vid OS i Turin lyckades de svenska damerna sensationellt bra. Men egentligen är det bara en del av en långvarig trend: numera är det kvinnorna som står för de flesta blågula framgångar på de internationella idrottsarenorna. Anja Pärson, Anna Carin Olofsson, sprintåkarna och curlingdamerna tog alla guld vid vinter-OS, och snart är det dags för sommaridrottarna Kajsa Bergqvist, Carolina Klüft och Annika Sörenstam att försöka behålla sina positioner som världsettor.
Man kan njuta av sport på många sätt. Ett vanligt sätt tycks vara att reta dem som spelar i eller hejar på motståndarlaget. När jag nyligen tittade på herrhandboll i Eriksdalshallen fick jag ta del av vad hemmalagets hejaklack hade att förtälja. När någon i bortalaget ruffade brast klacken ut i ett unisont bröl: 'ut med packet'. Och eftersom bortalaget hör hemma i landets allra sydligaste landskap menade delar av hemmapubliken att Skåne borde överlämnas till Danmark.
När man joggar eller åker längdskidor förbättras 'flåset', och när man lyfter mycket skrot växer musklerna så att skjortan spricker. Detta är något självklart för de flesta av oss som inte är elitidrottare. För dem som nu kämpar om olympiska medaljer i Turin, och andra seriösa idrottare, är sambandet mellan ökad träning och resultat ingalunda givet. För dem handlar träning om att balansera på gränsen mellan ökad träningsbelastning och överträning, vilket visat sig vara en svår konst.
Nu har de alltså börjat - de omtalade spelen i Turin. Men hur stor sak är egentligen ett vinter-OS i ett globalt perspektiv? Spelen verkar ju inte ens engagera lokalt i arrangörstaden - de fotbollsälskande Turinborna lär vara måttligt intresserade av tävlingarna i och kring sin hemstad.
Inte så sällan - och oftast lediga dagar när det inte finns någon bra sport på teve - blir jag betänksam: vad har idrotten egentligen för mening? Varför ska till exempel jag bevaka en mängd världscuptävlingar och elitseriematcher?
Flera av årets stora sportevenemang äger rum i Stockholm och det finns en hel del att välja på - oavsett om man vill titta eller själv delta. Det första stora evenemanget är VM i herrbandy om en knapp månad.
Jarmo Juhani Riihinen reflekterar över utbudet i rutan.
© 2025 Stockholms Fria