Stockholms Fria

Herzog är inte bara en originell regissör av spelfilm, han har även utvecklat en säregen stil som dokumentärfilmare. The white diamond (2004), Grizzly man (2005) och Encounters at the end of the world (2007) skildrar udda existenser som sökt sig bort från civilisationen. Människoöden varvas med absurditeter och en nästan religös skildring av naturen – som när dykare andäktigt förbereder sig för att simma under istäcket vid Antarktis i Encounters at the end of the world, eller när svalor virvlar in i en helig grotta under ett vattenfall i djungeln i The white diamond.

På 50-talet mördade Charles Starkweather elva personer när han tillsammans med sin minderåriga flickvän Caril Ann Fugate flydde från polisen genom Nebraska och Wyoming. Händelsen blev medialt uppmärksammad och har inspirerat till filmerna Badlands (1973) och Natural born killers (1994). Medan Oliver Stones 90-talsfilm är tonsatt med skränig rock använder sig Terrence Mallick i sin debutfilm av Carl Orffs Gassenhauer som återkommande ledmotiv. Det är en ljus, lätt melodi som för tankarna till barnvisor och ställs i stark kontrast till de mord som begås.

Översättningar av filmtitlar till svenska blir ofta platta, alltför bokstavstroende. Språkets skönhet går förlorad. När det gäller den iranska filmen Dagen jag blev kvinna förstår jag inte ett ord av originaltiteln. Kanske är den lika prosaisk. Och även om titeln inte låter skymta något av det vackra bildspråket och symboliken så sammanfattar den filmens grundhandling bra.

”Vi befinner oss redan mitt i civilisationens sammanbrott. Det är inom denna verklighet som vi måste välja sida”. Citatet kommer från Det stundande upproret, den politiska stridsskrift som den franska gruppen Den osynliga kommitén gav ut 2007. Boken är dels en genomgång av hur det kapitalistiska systemet alienerat oss från oss själva, samhället, medmänniskor och arbete. Det förklaras att kapitalismen sipprat ner genom samhällslagren till den mellanmänskliga nivån. Genomsyrar livets alla aspekter.